ÅSIKT

Jag – en kvinnlig sexist?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

I det senaste numret av vänstertidskriften ETC utpekas jag som en kvinnlig sexist. Det är krönikören Elin Grelsson som ondgör sig:

"På Facebook skriver en bekant att han återigen har blivit tafsad på rumpa och penis på en fest och undrar om han 'ska känna sig glad eller sur'. Samma kväll sitter en rad kvinnliga skribenter och diskuterar öppet i Twitters offentliga forum vilken politisk tillhörighet som har de snyggaste männen." ( Länk)

Jag var en av de där kvinnliga skribenterna. Och jag tycker att Elin Grelsson blandar äpplen och päron till ett intellektuellt ohederligt mos när hon i ett och samma andetag jämför en ovälkommen hand på en kuk med allmänt prat om attraktivitet och politik.

I det här fallet handlade det hursomhelst om några kvinnor som debatterade höger och vänster utifrån ett rent liggbarhetsperspektiv. Och näe, det handlade inte bara om män, men även om vi verkligen hade pratat om "de snyggaste männen"; vad hade det spelat för roll?

Elin Grelsson tar upp ytterligare ett exempel på det hon menar är kvinnlig sexism: En gumsjuk reklam för Ladies Night. Själv skulle jag hellre tillbringa en kväll i en isolerad cell än vara en del av den tjusade tjejpublik som tjuter efter de tillkämpat kättjefulla männen på scen. Men jag tycker ändå att Ladies Night skall få finnas.

Jag tycker att det blir olyckligt när man personligen skall försöka kompensera och balansera och hämnas evenuellt förtryck. Typ så att det är okej med Ladies Night, men inte med, säg, kvinnliga strippor. Eller så att det inte är okej att diskutera sexuella preferenser om man är hetero. Det bästa måste väl ändå vara att i möjligaste mån undvika att göra politik av människors sexualitet, tänker jag.

Skulle Elin Grelsson ha hutit åt några bögar som pratade om vilken politisk utstrålning som var hetast av konservatism och radikalism? Det tror jag faktiskt inte. Hon skrev själv att det var det homogena heterosnacket hon ville åt. ( Länk) Vad jag önskar nu är att vi slutar att välvilligt applådera dem vi tänker oss är förfördelade. Att vi istället anstränger oss för att hålla lika högt i tak för alla, och på riktigt försöker behandla alla lika oavsett skal. Revolutionen börjar ju med just oss, i all stillhet.

Och vilka som är sexigast? Vänstermän och högerkvinnor, kom vi fram till.

ARTIKELN HANDLAR OM