ÅSIKT

Trendnissar hotar löpningens kärna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Erik Hörstadius: Konsumism, materialism och statusjakt tar över

Foto: Robin Lorentz–Allard

På senaste löprundan ­kunde jag plötsligt glädjas åt åsynen av en lufsande, halvtjock medel­åldring vid min sida. En frände bland alla smala, snabba ­snajdare.

Killen var stånkande trött­svettig, och såg ut att behöva en uppmuntrande hälsning. Till min oförställda glädje vinkade han generöst tillbaka. Ja, så tvillingbesjälade var vi, att hans vinkning nästan föregrep min.

Denne Broder av Långsamhetens Orden gladde också genom sin outfit. Precis som jag var han klädd i illsittande shorts och ­trasig, urtvättad t-tröja.

Några mödosamma meter ­senare insåg jag att jag sprungit intill en spegelförsedd fasad. Och att den där pajsaren vid min ­sida inte var någon annan ­än – jag själv! Det var min egen ­spegelbild jag hälsat på. ­Undra på att vinkningen varit ­synkron …

Sympatireflexen byggde ­alltså på ett missförstånd; men den var likafullt äkta menad. För ­samtidigt som jag av folkhälso­skäl ­bejakar den löparvåg som väller över landet, kan jag tycka att den med närmast tsunamilik kraft hotar att skölja bort en hel del värdefullt.

Lite högtidligt kan vi nog ­säga, att några av löpningens kärn­värden ligger i potten.

En av världens vackraste boktitlar är Alan Sillitoes ”The ­Loneliness of the Long Distance Runner” från 1959, berättelsen om en engelsk ungdomsbrottsling som börjar träna löpning på ­anstalten och blir så bra att han är på väg att vinna ett prestigefyllt lopp och därmed skänka ära åt fängelseledningen.

Men i en djärvt tjurskallig gest tvärstannar han några meter ­före mållinjen. Vilket retar gallfeber på hans väktare och gör att han går miste om förtida frigivning. I gengäld har han vunnit något större: själslig frihet, oberoende.

Löpning är ett väsen med dubbelnatur. Sillitoe pekar på det som handlar om individualism, frihet, envishet, ensamhet, autonomi – ­ibland över gränsen till det ­asociala. (Besatta löpare kan springa bort familj, vänner och så mycket kroppsfett att de blir ­sjuka.)

På löpningens andra ­sida, den sociala, hittar vi den kollektiva­ upplevelsen i de stora ­loppen; ­löpar-communities och tränings­kompisar; och på senare år alltmer av konsumism, materialism och statusjakt.

Ett tidstypiskt exempel ur ­högen är sajten womenrunningtogether.com:

En rolig del av vår sport är vår löpningsutrustning. De snygga kläderna, smarta prylarna, coola­ skorna... Det handlar om att se bra ut och må bra. / ... / Att vara en ­fashionista.

Faktum är att under den ­globala finanskrisen stod sig sportprylstillverkarna starka. För löparboomen har varit ­lika med prylboom: kompressionssockor, pulsmätare, gps:er, klockor, lycra-tajts, vätske­bälten, fluorescerande mörkerlöpningsvästar, sensorer som skickar information om hastighet från sko till hörlurar…

Att springa har blivit trendriktigt cool. Vilket det aldrig blev under den första löparvågen, den som föddes bland frihetligt sinnade, antimaterialistiska alternativmänniskor, bohemer och akademiker i framför allt Kalifornien. Och vars piffigaste accessoar möjligen var ett pannband.

Omgivningen kunde i och för sig fascineras av marathon­utmaningar och smärt­exercis. Men det var fortfarande lite ­kufigt att vara löpare. De coola gympade i neontajts eller byggde muskler.

Nu när löparen är på väg att bli ett modeoffer som ­alla andra 2000-tals­människor, är jag rädd att han förminskas som rebell, civilisations­kritiker, ­individualist och fri­fräsare. Hans ensamhet är mindre – men också hans själ? Jag är i alla fall glad att jag blev påmind om hans ­existens i den där spegel­fasaden.

Erik Hörstadius