ÅSIKT

Alla är förlorare i Paradise Hotel

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Det könsstereotypa spelet i dokusåpan speglar verkligheten

Foto: De manliga deltagarna i dokusåpan Paradise Hotel pratar om kvinnor som "troféer" de vill äga, menar debattören.

När deltagarna i dokusåpan Paradise Hotel på TV3 funderar på om de ska ”spela spelet”, funderar jag på vilket spel det egentligen är de spelar. För det jag ser är ett patriarkalt spel där stereotypa könsroller hyllas på bästa sändningstid.

Vi befinner oss på ett flådigt hotell i Mexiko, där deltagarna i par tävlar om vem som kan vara kvar längst genom att rösta ut varandra. De dricker alkohol, badar, festar, bråkar. Svartsjukedraman blandas med hångelscener och sex. Men mest handlar det om det manipulativa "spelet".

En av de vanligaste spelreglerna på Paradise Hotel är att kvinnorna inte äger rätten till sig själva, något som blir tydligt när man analyserar språkbruket hos de manliga deltagarna.

I en scen funderar deltagarna på den stundande ceremonin, där man ska välja partner. Joakim ser nervös ut när han deklarerar att han är "så jäkla skyddande, det som är mitt är mitt”. Han syftar på rumskompisen Ylva, som han känt i mindre än ett dygn. När de festar och dansar i hotellets lounge försöker även Kristian med alla medel möjliga snärja rumskompisen Saga. Han bokstavligen hoppar på henne för att kyssa henne med våld, trots att hon sagt till Kristian att hon är rädd för honom och hans påflugna beteende.

Kristian frågar oförstående: ”Är det något fel med att jag vill reservera dig?” 

Flera av de manliga deltagarna i såpan påpekar högt och tydligt att de gillar korta och små kvinnor. Inför kamerorna smilar Carl när han ger oss en möjlig anledning: ”Jag gillar tjejer som är väldigt korta. Små och fina tjejer, som en trofé som man kan bära runt på”. 

När det handlar om kvinnorna så ska deras sexualitet däremot dissekeras och skambeläggas.

Medan Carl stolt säger att han är erfaren i sängen blir Jasmine hånad för vara någon som ”ligger runt”, som deltagaren Joel uttrycker det. När Jasmine senare ligger på hotellsängen säger hon bekymrat att hon ”känner sig slampig”.

Det är inte underligt att kvinnor blir illa till mods i denna miljö, eftersom de måste förhålla sig till ett madonna-hora-komplex där det nästintill är omöjligt att balansera i mitten av skalan. Något som Paradise-deltagaren Kian ger exempel på i presentationen av sig själv: ”Om jag ligger på andra dejten så är hon en slampa, om jag ligger på fjärde dejten så är hon för pryd.”

Alla exemplen ovan visar hur kvinnor varken äger rätten till sig själva, sin kropp eller sin sexualitet i vårt patriarkala samhälle.

De definieras och skapas utifrån manliga premisser. Kvinnor kan reserveras, kvinnor ska skyddas. Kvinnor ska vara små, som en trofé. En kvinna är alltså någon (eller något) man kan äga, en kvinna är en sak att visa upp. Det objektifierande språkbruket i Paradise Hotel är inte fiktion utan en spegling av verklighetens kvinnosyn.

Det betyder inte att vi ska stänga av tv:n.

Det skadliga är när vi sväljer det vi ser i Paradishotellet utan att reflektera, när vi avfärdar det som underhållning, när vi säger att det inte angår oss.

Det angår visst oss, eftersom deltagarnas beteenden och sätt att prata finns i samhället i stort. Visst är programmet underhållande - men utan denna analys cementerar Paradise Hotel enbart tröttsamma könsnormer.

För deras spel är vårt spel. Det är ett spel där alla är förlorare. Männen förlorar på att leva upp till en maskulin könsroll där dominans och kontroll är vanliga inslag. Kvinnorna förlorar på att tvingas in en kvinnlig könsroll där de aldrig någonsin äger rätten till sig själva, sin kropp eller sin sexualitet.

Kan vi inte sluta spela spelet nu?

Michaela Larsson

ARTIKELN HANDLAR OM