Debatt

Sluta vela om nya gruvor, ministern

Debattören: Välj vem som ska komma i kläm – och ta ansvar för det

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

De gröna metallerna eller naturen? Inlandsjobb eller samiska rättigheter? Näringsminister Ibrahim Baylan behöver sätta ner foten, och hur den än kliver kommer den att trampa på någon, skriver Marcus Priftis.

Foto: TT, Sofia Runarsdotter

DEBATT

DEBATT. Nyss meddelade regeringen att den vill göra det lättare att bryta metaller i svenska gruvor. Den ”gröna omställningen” från fossila bränslen till förnybar elektricitet kräver råvaror från gruvindustrin, fastslår näringsminister Ibrahim Baylan (S), och tillsätter därför en utredning för att ”se över prövningsprocesser och regelverk”.

Ingen kan väl invända mot att tillståndsprocesser ska vara snabba och effektiva. Och staten har utrett frågan förr, minst en gång per näringsminister. Så sent som 2018 tillsattes en utredning för att ge ett snabbspår åt de ”gröna metallerna” – men utredningen kom fram till att tillståndsprocessen inte kunde förenklas mer utan att tumma på miljökraven.

Ändå är det dags igen. Baylans nya utredning bockar av gruvbranschens alla önskemål: både minerallag och miljöbalk ska ses över, det ska månas om investeringsklimatet och skattetrycket på branschen ska inte öka.

Vore jag gruvdirektör skulle jag nog inte hålla andan. Så där har regeringen låtit i mer än tio år. Men sist den fattade beslut i ett faktiskt gruvärende sa den nej till självaste Boliden.

Gruvfrågan är en konflikt mellan flera legitima samhällsintressen som inte kan samexistera.

I den ena ringhörnan finns den gröna omställningen och dess väldiga metallbehov – Världsbanken talar om hisnande 160 miljoner ton – och ett hopp om lokala jobb till en landsände som skriker efter sådana. I den andra hörnan finns det faktum att en gruva slukar oerhörda arealer skyddsvärd natur, och att de flesta svenska malmfyndigheter ligger på mark som stulits från samerna.

Gruvan är ett exempel på ett ”wicked problem”, där varje lösningsförsök skapar ett nytt problem någon annanstans i systemet. Det finns inget ”win-win”, knappt ens kompromisser.

Vad som måste göras är att ta ställning, att välja vem som ska komma i kläm – och ta ansvar för det.

Ta ärendet Kallak: en järnmalmsgruva som kanske ger Jokkmokk ett par hundra jobb men riskerar att dra undan mattan för två samebyar och ett världsarv. Tjänstemännen är oense: gruvmyndigheten Bergsstaten säger ja och länsstyrelsen säger nej. Därmed är ärendet upp till regeringen att besluta.

Men Kallak har legat orört på regeringens bord i snart tre år. Som om de trodde att det skulle försvinna om de bara blundade hårt nog.

I stället för obekväma men oundvikliga politiska beslut får vi en utredning till – och ett retoriskt krumbuktande som börjar bli besvärande genomskinligt för den som följt frågorna ett tag. En näringsminister kan smöra på gruvbranschens konferenser, medan samma regerings kulturminister övernattar i gruvmotståndarnas aktivistläger.

Därigenom framstår regeringen som en velpotta. Som den äkta maken i en fars, som varken vill stöta sig med sin fru eller med sin mamma och därför agerar så vimsigt och obeslutsamt att båda till slut vänder sig emot honom.

Kanske står själva den svenska identiteten på spel. Är vi landet som byggde sin välfärd av skogen, malmen och vattenkraften, eller landet som älskar våra höga fjäll och gröna ängder så högt att vi skrivit in dem i vår nationalsång? Den svenska instinkten är att vilja vara både och, men en och samma plats kan inte vara både Änglamark och Europas ledande leverantör av innovationskritiska material.

Man måste prioritera. Metallerna eller naturen? Inlandsjobb eller samiska rättigheter? Regeringen behöver sätta ner foten, och hur den än kliver kommer den att trampa på någon.

Gruvan har alltid varit civilisationens bakgård. Nu har den blivit dess ödesfråga. Den förtjänar politiker som rakryggat kan stå för sina beslut, i stället för att velande huka sig bakom ännu ett utredningsdirektiv.


Marcus Priftis, författare och före detta miljökemist. Senaste boken ”Brytningstid” utkom på Natur & kultur hösten 2020.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt

/

Klimatförändringarna

LÄS VIDARE

DEBATT Svenskt skogsbruk är en klimatskandal

ÄMNEN I ARTIKELN

Klimatförändringarna

Gruvor

Kallak

Industri & tillverkning

Bergsstaten

Gruvindustri

Jokkmokk