ÅSIKT

Flickor tvingas flytta hem till hedersvåldet

Debattören: Myndigheternas agerande är ett svek mot de utsatta

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: THINKSTOCK
Sannolikheten att en familj faktiskt förändrar sitt hederstänk efter bara ett par månader måste anses vara extremt liten, skriver Azam Qarai.
DEBATT

DEBATT. Socialtjänsten är den myndighet i samhället som ansvarar för att skydda barn från att allvarligt fara illa i hemmet eller förhindra att barn allvarligt kan komma att skadas på ett eller annat sätt i sin hemmiljö.

Om socialtjänsten, av olika anledningar, inte tar sitt ansvar har IVO (Inspektionen för vård och omsorg) skyldighet att utföra tillsyn om anmälan om eventuella missförhållanden inkommer till dem.

Det har tidigare rapporterats om anmälningar till IVO som gjorts gällande två hedersärenden där socialtjänsten fattat beslut om att återförena ungdomarna med de familjer de en gång tvingats fly ifrån.

Ungdomarna var omhändertagna enligt LVU, lagen om vård av unga. Besluten fattades trots dokumenterad misshandel, dödshot, stora begränsningar samt att flickorna själva starkt motsatte sig att flytta hem igen på grund av rädsla för sina liv.

I det ena fallet motiverade socialtjänsten beslutet med att föräldrarna sagt ”att de ska sluta slå” samt att fadern tackat ja till att ta emot stöd för att arbeta med aggressioner han tidigare inte kunnat kontrollera. Ingen hänsyn togs till övrig oro och problematik, exempelvis bortgifte eller utförande ur landet. Hemtagningen skulle ske ett par månader efter att flickan utsatts för så pass grovt våld att hon blev inlagd på sjukhus under två nätter.

Linnamottagningen har gång på gång på nära håll fått bevittna hur svårt det är att få en familj att förändra sitt hedersrelaterade tänkande utan att kompromissa med säkerheten för en ungdom eller dennes mänskliga rättigheter.

Sannolikheten att en familj faktiskt förändrar sitt hederstänk, normer och beteenden efter bara ett par månader utan att en behandling ens kommit till stånd måste anses vara extremt liten. Risken att ungdomen åter får sina mänskliga rättigheter kränkta och försätts i livsfara är fortsatt påtaglig och reell.

IVO fastlog efter intervjuer med inblandad personal att stadsdelen ”har rutiner gällande våld” utan att närmare specificera kvaliteten på dessa rutiner. IVO lämnade socialtjänsten och sedermera flickan därhän. Flickan fick av socialtjänsten rådet att ta sig till skyddsrummet på asylboendet om faran skulle bli för stor.

Tanken på att myndigheter skulle motivera en grovt våldsutsatt kvinna att återgå till sin våldsutövande make efter att han sagt att han ”ska sluta” förefaller högst otänkbar.

Att IVO sedan skulle godkänna agerandet med hänvisning till rutiner är än mer otänkbart. I detta exempel illustreras just själva våldet och bortgifte och fara för utförande ur landet finns troligtvis inte ens med i bilden.

I detta exempel illustreras just själva våldet, bortgifte och fara för utförande ur landet finns troligtvis inte ens med i bilden.

Vi ser ett stort behov av att åter understryka att ärenden som kännetecknas av hedersvåld kräver specifika kunskaper och insatser och att inga onödiga risker får tas, detta har Sverige gång på gång fått bevis på. Kunskapen om detta finns men varför omsätts den inte i praktiken när det väl gäller?

Vad som kanske är mest anmärkningsvärt men också oroande är att vi ser att socialtjänsten i olika kommuner gör mycket olika bedömningar utifrån i princip likvärdiga hotbilder. Därför blir IVO:s bedömning också svår att ta på allvar.

I hedersärenden är våldet medvetet, kollektivt utövat och innebär ibland ren dödsfara. I det enskilda fallet har både socialtjänst och IVO enligt vår mening varit med och sanktionerat det våld flickan kan komma att utsättas för.

Att hänvisa till rutiner säger ingenting om verkligheten. Vi vet att människor far illa trots rutiner och lagstiftning, det väsentliga blir i stället hur rutiner används och tillämpas.

Vi ser det som mycket allvarligt att socialtjänsten fattar beslut om hemtagning för en ungdom som omhändertagits utifrån hedersproblematik där grovt våld förekommit utan att över huvud taget veta om familjen faktiskt ändrat sig. Att IVO sedan, efter en anmälan angående missförhållandet, avskriver ärendet med motiveringen att socialtjänsten agerat enligt korrekta rutiner kan vi inte se på annat sätt än ett svek mot dessa ungdomars lagstadgade mänskliga rättigheter.

Om IVO inte gör sitt jobb, vem granskar då IVO?


Azam Qarai


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.