ÅSIKT

Vi måste få kritisera islam för hedersvåldet

Debattören: I ett sekulärt samhälle kan vi inte skydda en religion från granskning

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: GETTY
Sveriges missriktade ängslan för att bidra till stigmatisering börjar bli riktigt tröttsam, liksom påståendet om att hedersvåld är samma sak som mäns våld mot kvinnor, skriver Sara Mohammad.
DEBATT

DEBATT. Sverige befinner sig i ett ihållande tillstånd av chock där vår försvarsmekanism verkar ha tagit över inför det faktum att hederskulturen existerar och till och med frodas.

Det är hög tid att börja hantera verkligheten för vad den är. Ställ väsentliga och kritiska frågor, hantera och mobilisera.

När människan hamnar i kris är det vanligt att gå in i en chockfas, som kan hålla i sig upp till några dygn. Vår skyddsmekanism talar om för oss att hålla verkligheten så långt borta som möjligt inför nästa steg – att acceptera och hantera.

Det är tydligt att Sverige befinner sig i ett ihållande tillstånd av chock där vår försvarsmekanism verkar ha tagit över inför det faktum att hederskulturen existerar och till och med frodas.

Ett tydligt exempel på det här är den kvinna som ställde sig upp i samband med en heldagsföreläsning för skolpersonal för en tid sedan. Hon var ytterst provocerad av att höra mig berätta om dåliga saker om hennes land och religion. Trots att jag gång på gång poängterade att hedersvåld sker bland flera religioner och inte bara inom islam, ville hon inte lyssna.

Sakliga argument kring mitt ställningstagande mot hedersvåld och förtryck oavsett land eller religion brydde hon sig inte om.

”Du får inte säga så om mitt land och religion, du svartmålar mitt land med din personliga berättelse! Det du säger om hederskultur i mitt land stämmer inte”, avslutade kvinnan upprört.

Reaktionen är inte unik, det är till och med symptomatisk för instanser inom kommun, län och landsting.

Med ena handen anslår samhället stolta pengar till organisationer och initiativ som motarbetar hedersförtryck. Med den andra handen utdelas stöd åt friskolor och föreningar som i stället stärker hedersförtryckets värderingar. Hyckleriet har inga gränser.

När debatten kring hedersproblematiken startade försökte vissa etniska grupper förtvivlat rädda sin heder genom att förneka hederskulturens existens inom sin egna sfär.

I dag kryllar debatten av aktörer som relativiserar hedersvåldet eller kryddar sina motbjudande argument med okunskap kring den avgörande skillnaden mellan att vara kritisk mot islam och att hata muslimer. Det är en sak att vara sakligt islamkritisk, det är något helt annat än muslimofob, vilket i stället kretsar kring hat och fördomar.

Tyvärr utsätts ständigt modiga personer som kritiserar hedersförtryck, för hat och hot. De kallas rasister och förhindras från att debattera frågorna öppet. Bland andra SSU-medlemmen Nadja Weigel Bergholm fick hård kritik internt och kallades felaktigt och fegt för ”islamofob”.

Hur kan det komma sig att det sekulära samhälle vi lever i, känner ett behov av att skydda specifikt islam från kritik och granskning? Vad är det som skyddar islam från kritik mer än alla andra religioner på grund av kvinnokränkande texter i ”heliga” skrifter?

Sveriges missriktade ängslan för att bidra till stigmatisering börjar bli riktigt tröttsam, liksom påståendet om att hedersvåld är samma sak som mäns våld mot kvinnor.

Under tiden som denna fars pågår hamnar kampen för kvinnors, flickors och pojkars rättmätiga frihet alltmer i skymundan.

Signaler om kopplingarna mellan islamistiska dogmer och hedersvåld har blivit fler, mycket på grund av samhällets sömniga uppsyn som knappt registrerar slöjor på små barn, moralpoliser eller könsseparata lektioner. Allt i syftet att begränsa kvinnor och flickors frihet genom förtryck, tvång och övervakning.

Sverige saknar en nationell lägesbild av vilka kommuner och landsting som har en handlingsplan för att motverka hedersrelaterat våld och förtryck.

Att andra länder har kommit mycket längre när det kommer till det våldsförebyggande arbetet, bekräftas av Mikael Thörn, senior utredare på Jämställdsmyndigheten, som anser att man särskilt måste rikta sig till unga personer och involvera pojkar och män i mycket högre omfattning än vad som tidigare gjorts i Sverige.

Vi lever i en verklighet där UD har fått förstärka bemanningen eftersom de får in allt fler ärenden där personer behöver hjälp med att ta sig hem till Sverige när de hålls kvar i utlandet på grund av hedersrelaterat våld, tvångsgifte eller könsstympning.

Samtalen till den nationella stödlinjen för hedersrelaterat våld ökar dramatiskt, redan i september var de fler än hela förra året.

Kommun efter kommun slår larm om flickor som inte kommer tillbaka till skolan efter sommarlovet, efter misstankar om tvångsgifte.

Bara vår lilla organisation, GAPF, har under 2018 tagit emot 19 samtal som har enbart har gällt misstanke om bortförande av barn och kvinnor.  Av dessa har vi lyckats hämtat hem sju, till säkerhet i Sverige.

Trots riksdagens positiva beslut om skärpt lagstiftning mot barnäktenskap så finns fortfarande 132 registrerade fall av just barnäktenskap i Sverige.

De politiska och statliga aktörernas chockfas torde vara över för länge sedan. Det är hög tid att börja hantera verkligheten för vad den är. Ställ väsentliga och kritiska frågor, hantera och mobilisera.


Sara Mohammad, grundare och verksamhetsansvarig GAPF – Glöm Aldrig Pela och Fadime


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:34