ÅSIKT

Inget samhälle är friktionsfritt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Fredrick Federley (C): Historielöst säga att mångkultur inte fungerar

Nyligen hemkommen från en resa i förintelsens spår med Forum för levande historia i Polen är det slående hur lite vi lärt oss under de år som gått efter de brutala massmorden ägde rum under andra världskriget.

Oppositionella, människor som gjorde motstånd mot ockupationen, de som inte ansågs vara tillräckligt friska eller välskapta, romer och judar mördades urskiljningslöst i en vansinnesdröm om att uppnå ett perfekt samhälle. Vi har sagt att vi aldrig ska glömma men ständigt gör vi det.

Politiken försöker ofta uppnå det perfekta samhället. Vi lägger till rätta, korrigerar och ägnar oss relativt mycket åt social ingenjörskonst. I dess värsta form är det inte längre bara lagar och regler som ändras för att nå uppnå idealsamhället utan även människorna och befolkningens sammansättning.

Drömmen om det perfekta samhället har grunden i en längtan om att uppnå total harmoni. Det kan jämföras med en önskan om paradis där alla lever i fred med varandra och friktionen mellan människor är borta.

Ett sådant samhälle kommer vi aldrig att se. De skulle innebära att majoritetsnormerna hårt tvingats på människor som inte vill leva efter dem. Det skulle innebära att vi tvingat bort åsiktsavvikelser, religionsfrihet, yttrandefrihet och en lång rad andra saker som skapar ett sterilt, homogent samhälle som inte tolererar avvikelser. Avvikelsen i sig blir en skymf mot det som de ledande ideologerna vill uppnå och blir själva förklaringsgrunden till upplevde fel i samhället.

Tyvärr växer sig den typen av argumentation allt starkare. Tack och lov minns vi det urskiljningslösa mördandet av judar och det är inte de som är föremål för dagens korrigeringsdebatt. I dag är det muslimerna.

Inte allt för sällan sägs att mångkulturen inte fungerar. Det är ett historielöst argument. I framförallt östra Europa men också i Sverige har det varit flera språk, religioner och etniciteter som levt sida vid sida. De sista århundradena har nationalstaten vunnit mark, vi talar i huvudsak svenska och är i huvudsak protestanter. Förr talades finska, svenska, tyska och franska om vart annat. Så har det inte alltid varit. I Polen levde en rad etniciteter och språk intill varandra ända fram till andra världskrigets utrensningar. I dag är Polen etniskt och kulturellt homogent och inte samma land som det var i många hundra år innan kriget.

Vi ska inte inbilla oss att ett mångkulturellt samhälle är friktionsfritt. Det vore att ljuga. Människor är inte friktionsfria. Inte ens om vi är nästan exakt likadana. Däremot är det inte mångfalden som ger upphov till utrensningar och våldsamheter i större skala. Det är drömmen om det konforma och homogena paradiset där alla är lika.

Allt fler debattörer säger att vi måste begränsa invandringen från Afrikas horn och de arabiska länderna. Muslimerna tar över verkar vara en uppfattning som växer sig starkare. Det är detsamma som att säga att om islam inte fanns i Sverige då skulle vi vara ett perfekt och lyckligt samhälle. I samma stund som de orden uttalas och blir sanning har vi också legitimerat våld, övergrepp och förföljelse för att uppnå detta rena och fria. Vi närmar oss då den debatt som fanns i Europa för 70 år sedan.

Vi kommer aldrig att leva i ett perfekt samhälle. Extremism, antisemitism, islamofobi, antiziganism och så vidare måste alltid bekämpas på alla plan. Det kommer alltid att finnas friktion mellan individer och grupper. Men att leva tillsammans under de lagar vi tillsammans stiftar, under yttrandefrihet och pressfrihet är nog så nära det perfekta samhället vi kan komma.

Fredrick Federley, riksdagsledamot (C)

ARTIKELN HANDLAR OM

Politik