ÅSIKT

Prata med Putin – för vår säkerhets skull

Pierre Schori: Är Sveriges relation till Trump så viktig att vi inte kan ha en dialog med Ryssland?

Foto: TT, ANNA SCHORI
Varför har vi inte en fortlöpande seriös säkerhetspolitisk dialog med Ryssland, när vi hade en sådan under det kalla kriget, då Sovjetunionen ockuperade halva Europa? skriver Pierre Schori.
DEBATT
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT. Det finns inget större säkerhetshot mot Sverige än Vladimir Putin om man ska tro en genomgång av riksdagsprotokoll, borgerliga ledarsidor och en lång rad utsagor av militära ”experter”. 

Samtidigt är kontaktytorna mellan Stockholm och Moskva minimala, och försvarsministern anser att ryssarna har förverkat sin rätt till dialog med oss på grund av inblandningen i Ukraina och annekteringen av Krim.

Kommer vi att få höra en mera nyanserad diskussion än vanligt under årets konferens i Folk och Försvars regi?

Den pågående internationella säkerhetspolitiska debatten ser annorlunda ut, både vad gäller relationerna till Moskva och hoten mot den globala säkerheten.

Mycket betingas av Donald Trump, vars America First-slogan inrymmer en giftbägare av inskränkt nationalism, självgodhet och intolerant världsbild, parad med en militariserad utrikespolitik och förakt för diplomati och multilateralism.

Till och med i det traditionellt USA-vänliga Tyskland, talas det därför om att Europa inte längre kan lita på USA, att vi måste ha en plan B, inte bara för att rädda Paris- och Iranavtalen, utan också för ett utökat europeiskt militärt samarbete.

I den ledande tankesmedjan The International Crisis Groups purfärska lista över världens tio farligaste konflikter kan konferensdeltagarna i Sälen finna vägledning. Där figurerar inte Ryssland förrän på nionde plats.

Betydligt farligare anser tankesmedjan följande kriser vara: Kärnvapenhotet kring Koreahalvön, följda, i rangordning, av rivaliteten mellan USA/ Saudiarabien och Iran, Rohingyafolkets umbäranden i Myanmar, den humanitära katastrofen i Jemen, det ändlösa kriget i Afghanistan, osäkerheten om Syriens framtid, den eskalerande osäkerheten i Sahelområdet, krigshandlingarna i Demokratiska Republiken Kongo, läget i Ukraina och demokratins förfall i Venezuela.

Kanske kan vi rent av lära något om krishantering och diplomati i vad som nu pågår kring världens farligaste konflikt?

I förra veckan verkade det som om koreanerna själva lyckades ta ledningen, när de möttes vid gränsen med tv-kameror kopplade till de två statsledningarna. För första gången på åtta år ska båda länderna delta i de kommande Olympiska Spelen. Nord föreslog att ”mellankoreanska frågor skulle lösas genom dialog och förhandlingar för att nå fred och enighet”.

Syd ville se en gemensam OS-delegation vid öppning och avslutning och att famljeåterföreningsprocessen upptogs.

Sydkoreas president Moons vallöfte var att återupprätta diplomatiska förbindelser för att trappa ned konflikten kring Nords kärnvapenprogram. Nords Kim föreslog i sitt nyårstal förhandlingar för att ”minska den pågående militära spänningen”. Moon accepterade och snart hade en hot line öppnats mellan huvudstäderna.

Samtalen välkomnades i Syd, medan skepsis och även hot kom från Washington. Det talades om en ”fälla” för att splittra alliansen mellan Seoul, och en CNN-reporter varnade för att samtalen kunde vara en fint inför en nordkoreansk militärt angrepp under OS. Nordsidan erbjudande om samtal nämndes knappt. Däremot slog Washington fast att inga militära frågor fick diskuteras. ”Inget frilansande skulle tillåtas”.

Den ökände militärskribenten Edward Luttwak spädde på med en artikel i Foreign Policy den 8 januari benämnd ”It’s Time to Bomb North Korea”. Samtidigt uttalade Trump sitt vedervärdiga hot om att även han hade en avtryckarknapp, fast större och bättre. Men han fick ge sig, när Moon tryckte på om att svara positivt på Nords krav att de amerikanska militärövningarna sköts upp.

Koreanerna på ömse sidor om gränsen verkar ha kommit en bit på vägen efter maktskiftet i Seoul och nyårstalet i Pyongyang, medan hökarna i Washington inte vill se att de närmast berörda ska kunna nå resultat på egen hand.

Tankarna går onekligen till vår egen situation kring Östersjön.

Varför har vi inte en fortlöpande seriös säkerhetspolitisk dialog med Ryssland, när vi hade en sådan under det kalla kriget, då Sovjetunionen ockuperade halva Europa?

Och varför skulle vi inte återuppta planerna, som inleddes av Finlands president Kekkonen och Olof Palme, på en kärnvapenfri zon i vår del av världen och andra åtgärder för avspänning? Varför skulle vi ge efter för på hoten från Pentagon och Nato om att våra relationer försämras, om vi undertecknar FN-resolutionen om ett allmänt kärnvapenförbud?

Är våra relationer med en av världens farligaste makthavare så viktiga och Natoentusiasternas blindhet inför kärnvapnens existentiella hot så total, att vi måste tiga och lunka på som vanligt i denna farliga tid? Eller kommer dessa ödesfrågor upp i Sälen?


Pierre Schori, tidigare statsråd (S) och FN-ambassadör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:39