ÅSIKT

Männen har inte insett att det är en ny tid nu

Debattörerna: Nu går det inte att hålla sig undan jämställdhet längre

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Jonas Ekströmer
Sara Danius blev inte bara en symbol för alla kvinnor som ställts ansvariga och fått gå – utan vi såg även hur flera av Akademiens manliga ledamöter blev symboler för alla de som inte förstått att det är en ny tid nu, skriver debattörerna.
DEBATT

DEBATT. Flera tusen personer, unga som gamla, samlades för en dryg vecka sedan utanför Börshuset i Stockholm, lika mycket för att visa beslutsamhet som missnöje. I samband med manifestationen fick vi initiativtagare gång på gång förklara att manifestationen handlade om så mycket mer än Sara Danius och Svenska Akademien. För inte var det något nytt vi manifesterade mot.

Att vi kunde ena så många, så snabbt, var därför att vi alla kände igen vad vi såg. Hur sexuella övergrepp effektivt tystades ned. Och hur berättelsen blev en annan.

Hur män höll en annan man om ryggen, ja till och med beskrev den goda vännen och charmören som en stilförebild – någon som det inte alls fanns fog att misstänka för några övertramp eller övergrepp. Trots att flertalet både utsatta, ledamöter själva och personer inom kultursektorn kunde vittna om att rykten surrat kring stilförebildens förehavanden i åratal.

Ändå kunde fokus plötsligt landa någon annanstans: Hos den kvinna som försökt lyfta på locket och begärt en utredning. Inte heller, fick vi veta genom Akademiens efterlängtade pressmeddelande, var det Akademiens oförmåga att göra upp med frågan om jäv och övergrepp som var anledningen till Akademiens kris. Nej, det var i stället medias rapportering av krisen som lett till att Akademiens anseende skadats.

Visst känns berättelsen igen? Den schyssta, trevliga och framgångsrika mannen kan inte vara problemet utan i stället måste det vara de utsatta kvinnorna som på något sätt vill hämnas, förstöra och solka ned en mans rykte.

En högt uppsatt chef som köper kvinnor i prostitution eller använder sin makt för att inleda relationer med kvinnor på arbetsplatsen är trots allt en riktigt bra chef. En populär kille som andra ser upp till kan inte vara våldtäktsman – förklaringen måste helt enkelt ligga hos de utsatta.

Under hela den revolutionen som #metoo inneburit har också en parallell bild målats upp. Den om att kvinnorna gått för långt. Den om att kvinnor som vittnat om övergrepp också ska stå till svars för eventuella konsekvenser för de misstänkta gärningsmännen. Hellre behålla en tystnadskultur och en bekväm osanning än att glänta på locket och se hur alla de där sexistiska beteendena vid fikabordet, i omklädningsrummet och vid middagsbordet faktiskt ser ut och hänger ihop.

Hellre blunda än att se den stinkande kultur där fyra av fem kvinnor uppger sig ha utsatts för sexuella trakasserier och där självrannsakan är enda botemedlet och vägen framåt. Såväl för Akademien som för resten av samhället.

För mitt i alla diskussioner om akademiledamöter och nobelpris behöver vi faktiskt se vad vi alla kan lära av den kris som dominerat kulturdebatten de senaste veckorna.

Maktstrukturer samt bristande rutiner för att identifiera och hantera sexuella trakasserier är ett problem i väldigt många organisationer, på väldigt många arbetsplatser och förstås ett samhällsproblem på strukturell nivå. Så vad kan vi då lära?

Vi kan lära att ge utrymme till visselblåsare i stället för att skuldbelägga och tysta de som vittnar om övergrepp, vi behöver se till att alla arbetsplatser har tydliga rutiner för att upptäcka, undersöka och åtgärda sexuella trakasserier. Sist men inte minst behöver vi se till att samtalen om kroppslig integritet, samtycke och makt förs varje dag.

Att sexuella trakasserier och maktutövanden förekommer är aldrig enbart en persons ansvar – det finns alltid människor runtomkring som sett mellan fingrarna, förminskat eller varit med och normaliserat den organisationskultur som tillåter trakasserier att ske.

Vi som tog initiativ till knytblusmanifestationen gjorde det inte bara för att ta ställning i frågan om Svenska Akademien, utan för att vi varje dag i våra arbeten möter de problem som ligger till grund för Akademiens kris.

Vi vet att detta är ett strukturellt problem som behöver förebyggas på strukturell nivå, men där vi alla kan ta personligt ansvar. Vi vet nämligen att vi alla har ett ansvar för vår omgivning. Vi vet att män historiskt varit frånvarande från diskussioner om jämställdhet, men vi vet också att det håller på att förändras.

Av den anledningen blev inte bara Sara Danius en symbol för alla kvinnor som ställts ansvariga och fått gå – utan vi såg även hur flera av Akademiens manliga ledamöter blev symboler för alla de som inte förstått att det är en ny tid nu.

En tid där vi kräver jämställdhet och där brytandet av tystnadskulturen är ett nödvändigt steg dit.


Nina Rung, kriminolog och föreläsare
Kristina Wicksell, kommunikatör och föreläsare Make Equal
Cissi Wallin Blomberg, journalist och debattör


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Höj din röst – filma och skicka in din viktigaste valfråga 00:28
ARTIKELN HANDLAR OM