ÅSIKT

Hjälpen kom för sent – Sara, 32, tog sitt liv

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattörerna: Vi kräver ett kunskapslyft om flickor med adhd – för de finns!

Foto: Inte en enda flicka till ska behöva betala för samhällets okunskap med sitt liv, skriver debattörerna. Personen på bilden har inte med texten att göra.

DEBATT. I Sverige söker lika många flickor som pojkar barnpsykiatrisk vård. Trots detta är det tre gånger så många pojkar som flickor som får neuropsykiatriska diagnoser, som adhd. Varför är det så?

Svaret på frågan finner vi bland annat i Barnombudsmannens årsrapport: kriterierna för neuropsykiatriska funktionsnedsättningar har kodats efter pojkars symptom. Detta leder till att flickor missgynnas och underdiagnostiseras.

"Det kan vara förödande för ett barn om stöd och insatser dröjer eller uteblir", säger barnombudsmannen Fredrik Malmberg till SVT.

BO:s fördjupningsstudie om grundskolans arbete med särskilt stöd visade att var fjärde rektor har svårt att ge rätt stöd till elever med diagnoser. De två vanligaste orsakerna som rektorerna i studien angett är dålig ekonomi och brist på kompetens bland personalen.

Sedan när är "dålig ekonomi" på kort sikt en godtagbar anledning för att få skapa dålig ekonomi på lång sikt? Och hur kan det vara en godtagbar anledning för att få förstöra någons barndom?

Härmed kräver vi ett kunskapslyft om flickor med adhd. För de finns!

Och Sara fanns. Sara var en av alla flickor som sökte sig till barnpsykiatrin. Hon var högpresterande, smart och social men hade svårt att klara av grundläggande saker i sin vardag som kräver struktur, uppmärksamhet och koncentration. Bristen på stöd ledde till stora svårigheter att förstå sitt eget känsloliv.

Sara hade så länge hon kunde minnas upplevt en inre rastlöshet och gnagande oro. Hon kände sig annorlunda och upplevde att ingen – varken jämnåriga eller vuxna – förstod henne. Ångestproblematiken blev till slut ohanterlig.

När Sara var 11 år drabbades hon av ätstörningar. Hon vårdades 16 gånger inom ätstörningsvården – flera månader per vistelse.

Med andra ord vistades hon flera år bland professionell vårdpersonal inom psykiatrin – utan att en enda person flaggade för att ätstörning kanske inte var rätt grunddiagnos. Att Saras ätstörning i själva verket var ett symtom på något annat.

Sara hann fylla 31 innan hon fick rätt grunddiagnos: adhd. Vid det laget hade hon hunnit utveckla en rad psykiska sjukdomar, bland annat bipolär sjukdom och generaliserat ångestsyndrom (GAD) med självskadebeteende.

Men trots tjugo förlorade år var hon glad och tacksam över att äntligen ha fått rätt grunddiagnos, och därmed en möjlighet att hantera sin livssituation. Hon fick läkemedelsbehandling för sin adhd och beskrev det som att hon för första gången kunde andas.

Så här skriver Sara i ett sms till en väninna:

”Så sjukt att jag för första gången i mitt drygt 30-åriga liv får känna hur det är att leva utan konstant malande ångest. Jag har varit så jävla stressad av mig själv livet igenom, fattar först nu hur ofantligt handikappande det har varit. Anorexin har varit mitt sätt att hantera adhd:n. Mår så bra nu, kan knappt tro det är sant!”

Kort därefter vände det igen. För trots att Sara blivit fri från både ätstörningar och ångest, så hade hon ingen stabil grund att stå på. Hon hade fått rätt diagnos, men alldeles för sent. Stödinsatserna var inte tillräckliga, och medicineringen följdes inte upp.

Sara var 32 år gammal när hon tog sitt liv.

Vi sänder nu våra tankar till Sara och hennes anhöriga. Till alla som har förlorats eller förlorat en anhörig till följd av samhällets rådande okunskap om adhd. Vi passar även på att sända ut en vädjan till alla beslutsfattare genom att citera ännu ett sms från Sara, angående utskrivning från ätstörningskliniker:

”När man stabiliserat vikt och ätande, och det börjar bli dags för utskrivning borde man göra någon typ av test som kan indikera på adhd, bipolaritet och/eller personlighetsstörning. Tror man skulle kunna förhindra så många återfall.”

Som ett steg i rätt riktning kräver nu BO en lagändring som innebär att alla lärare ska få obligatorisk utbildning om barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar. Han förklarar hur omgivningens okunskap samt problem att identifiera och förstå flickornas svårigheter leder till att diagnostisering, stöd och anpassning ofta kommer högre upp i åldrarna bland flickor än bland pojkar.

Trots att de allra flesta i dag vet att flickor kan ha adhd så är det en vanlig föreställning att endast pojkar har adhd. Kanske är det inte är så konstigt, med tanke på stigmatiseringen både i forskarvärlden och i media.

För att nämna några exempel:

Medicinsk vetenskap präglas av tron att diagnoskriterierna kan vara könsneutrala.

Majoriteten av all neuropsykiatrisk forskning utförs på pojkar.

Vanliga sjukdomar och syndrom bland flickor och kvinnor utesluts ofta ur medicinsk forskning.

Diagnoskriterierna för adhd och andra neuropsykiatriska funktionsnedsättningar grundar sig på symtomen hos pojkar mellan 6–11 år.

Samhällets normer för hur en flicka ”ska vara” krockar med uttryck som adhd tar, vilket gör att samhället tolkar flickors adhd-symtom som attitydproblem.

Traditioner som dessa spär på folks fördomar om adhd och medför att omgivning, forskare, läkare och psykologer fortsätter att förbise flickor.

En bidragande orsak kan vara att pojkar med adhd generellt är mer utåtagerande, ibland aggressiva, och därmed syns och hörs i större utsträckning. Pojkarna blir upptäckta för att de förstör för andra, medan en flicka med adhd framför allt förstör för sig själv.

Dessutom kan flickors adhd-problematik maskera sig som mer konkreta diagnoser som exempelvis ätstörningar. Flickornas svårigheter kan även dölja sig bakom hög begåvning och social kompetens. En bidragande orsak till dessa olikheter kan vara de sociala skillnaderna i vår kultur gällande bland annat uppfostran, krav och bemötande. För att dra några slutsatser behövs fler genusbaserade studier inom området.

Inte en enda flicka till ska behöva betala för samhällets okunskap med sitt liv!

Dela gärna din berättelse och märk den #vifinns för att stödja vår kamp.

Angelica Ogland

Verksamhetsledare Attention Stockholm

Marie Adolfsson

Sjuksköterska och terapeut, psykiatriföreläsare Attention Utbildning

Lena Furberg

Språkkonsult och intressepolitisk aktivist

Anki Sandberg

Ordförande i riksförbundet Attention

Svenny Kopp

Med.dr, överläkare och specialist i barn- och ungdomspsykiatri

Elina Johansson

Socionom och verksamhetsledare Attention Stockholm

Sunnali Lindgren

Socionomstudent och gruppledare Attention Stockholm

ARTIKELN HANDLAR OM

Adhd