ÅSIKT

Svåra gränser vid dödshjälp

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Svenska läkaresällskapet: Modern medicinsk teknik skapar nya etiska frågor

Foto: Kim, eller Candrah som hon egentligen hette, stred för att få dö. Till slut fick hon sin önskan uppfylld.

Berättelsen om ”Kim” som önskade få sin respirator avstängd har väckt ett oerhört

intresse under de gångna veckorna. Människor har uttryckt sin förståelse för Kims situation och stödet för att hon skulle få sin vilja respekterad har varit tydligt.

Berättelsen om Kim har också visat hur komplicerade frågorna om livets slut är och att det är viktigt att reda ut begreppen så att vi vet vad vi talar om. Alltför många gånger har media blandat samman frågor om att avbryta en pågående behandling med frågor om dödshjälp. Det finns därför anledning att klargöra skillnaden mellan dessa båda begrepp.

Sjukvårdens uppgift är att hjälpa människor att kunna och vilja leva. I de allra flesta fall vill också människor ta emot den behandling som erbjuds. Den tekniska utvecklingen inom sjukvården har emellertid medfört att vi nu kan hålla människor vid liv på ett sätt som aldrig tidigare varit möjligt. Detta innebär nya etiska dilemman som samhället och vården måste ta ställning till.

I den ursprungliga hippokratiska etiken inom medicinen var det givet att läkaren i kraft av sin expertkunskap också visste vad som var bäst för patienten. Under senare år har dock patientens ställning och rättigheter i vården kommit i fokus allt mer. Vi talar i dag om patientens autonomi i betydelsen rätten att bestämma över sitt liv. Hälso- och sjukvårdslagen uttrycker detta i termer av att all sjukvård förutsätter patientens samtycke, vilket innebär att patienten ska vilja ha den vård som erbjuds och därmed också har rätt att tacka nej.

Att läkaren vanligen har mera faktakunskaper om en patients medicinska situation är en sak, men av detta följer inte att läkaren har tolkningsföreträde i värdefrågor. Vad som är ett meningsfullt liv avgör främst patienten och dennes anhöriga, inte vårdpersonalen. Därför är det viktigt att sjukvården visar respekt för att människor väljer olika sätt att vilja leva och att vilja dö.

När Kim valde att tacka nej till fortsatt behandling så var det en önskan om att hennes sjukdom skulle få ha sitt naturliga förlopp. Kim önskade inte dödshjälp i betydelsen att någon i vården tillförde döden ”utifrån”, utan hennes önskan var att sjukdomen skulle medföra att döden kom ”inifrån” som något naturligt. Hon ville inte längre få sitt liv förlängt med tekniska medel. Att då fortsätta en behandling – mot hennes vilja – hade varit tvångsvård, och det är inte tillåtet enligt grundlagen.

Från Svenska läkaresällskapet vill vi kraftfullt understryka att vi ser en tydlig gräns mellan att respektera en patients önskan om att avbryta en livsuppehållande behandling och aktiv dödshjälp. Denna gräns är viktig att framhålla som en grundläggande princip i svensk sjukvård.

Socialstyrelsens tydliga klarläggande av rättsläget på detta område är mycket positivt för läkarkåren. Jag tror också att allmänheten uppskattar att det klart och tydligt sägs att om man inte vill ha vård så ska man inte tvingas till det. Det viktigaste undantaget från denna huvudregel är om man är allvarligt psykiskt sjuk.

När detta nu är klarlagt så återstår emellertid en rad frågor att diskutera. Vad innebär det att någon är ”beslutskapabel”? Hur ska man se på patienter där medvetandet är påverkat av till exempel läkemedel eller droger? Vad betyder det om man är dement eller på annat sätt kognitivt påverkad? Vad gäller för små barn och andra grupper som av olika skäl inte kan uttrycka sin åsikt?

Det är några exempel på de svåra frågor som vi måste fortsätta att diskutera i den offentliga debatten. Frågor om liv och död berör oss alla. Det finns inga enkla och entydiga svar och inte minst därför måste frågorna diskuteras öppet och utan tabun. Vi tror att Socialstyrelsen behöver fortsätta att reda ut vad som gäller inom dagens lagrum. Från Svenska läkaresällskapet menar vi också att det är önskvärt med en bred parlamentarisk utredning, med deltagande från många olika samhällsgrupper, som öppet och utan förbehåll får i uppdrag att diskutera livsslutsfrågor på ett samlat sätt.

Sjukvårdens största och viktigaste uppgift är att hjälpa människor att kunna och vilja leva, men det finns situationer när detta inte önskas av en del människor. Hur vi vill ha det i Sverige på detta område är inte enbart en fråga för professionen. Den berör oss alla. Det är min förhoppning att Kims berättelse kan bidra till en större öppenhet inför stora och svåra frågor om liv och död.

Fotnot: Candrah har gett sitt medgivande att Aftonbladet använder hennes riktiga namn. Men eftersom hon inte har gett sitt medgivande direkt till artikelförfattaren har han valt att använda hennes alias för att inte bryta läkarsekretessen.

Ingemar Engström

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle