ÅSIKT

Korruptionen har ätit upp Grekland

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Alexandra Pascalidou om en maktelit som systematiskt skott sig

Varenda dag i två års tid passerade jag sjukhuset Evaggelismos. En betongkoloss med ringlande köer av patienter som alla hade sitt nödvändiga ”kuvert” i fickan – kuvert till doktorn för en gynnsammare behandling. Ett litet smörjmedel för byråkratiska ändamål. Att ”olja” folk, fick jag lära mig, var ett vedertaget inslag i den grekiska vardagen. Till slut började jag rycka på axlarna som alla andra.

– Du kan inte ändra ett gammalt, ingrott system. Det här är inte Sverige, sa mina vänner.

Nu när jag flyttat hem får jag reda på att sjukhuset hade 40 heltids- och livstidsanställda trädgårdsmästare. De satte dock aldrig sin fot på sjukhuset. Där fanns ingen trädgård. De var trogna partikamrater som sålde sina röster för en bit bröd. Det bittra brödet som de i dag får betala dyrt.

En bit bort, i de norra förorterna där aristokratin bor i sina sagolika slottsbyggnader med hängande trädgårdar, försöker de nu täcka över simbassängerna med armétält för att slippa skatt. Det är bara 326 personer som har deklarerat för sina pooler, men när skattemyndigheten för en gångs skull studerade satellitkartorna i området fann de 16 974 plaskpölar. Bara i de norra förorterna.

Det finns otaliga exempel på maktmissbruk och skattefusk som varenda grek kan redogöra för. De som har mest är också de som har fuskat flitigast. Det finns alltid någon trevlig människa på skattemyndigheten som mot en slant kan sudda bort några siffror.

Där någonstans, mellan de som har kontanter och kontakter och de som intet har, har gränsen gått. Fattiga arbetare som har försörjt sina familjer på en lön som knappt täcker hyran för ett regnisolerat hem i Atens utkanter och mäktiga människor som sofistikerat stulit staten på pengar.

Det är inte de som nu demonstrerar på de grekiska gatorna. De som demonstrerar har inget att förlora.

De rika har tillgångar som deras barnbarn kan leva gott på. De har gömt sina tillgångar i skatteparadis och fruktar inte för indragna bidrag, sänkta pensioner, uteblivna löner, ett skolsystem som har kollapsat eller en sjukvård som går på knäna.

Den politiska makteliten är lätt att känna igen. De har samma efternamn, de har gått i samma privatskolor och de har vistats i samma klasskretsar. Tre dynastier har i generationer styrt landet på gott och ont – Karamanlis, Mitsotakis och Papandreou.

Två partier har bollat makten mellan sig och vid varje regeringsskifte har allt raserats och byggts upp igen. Varje regering tillsätter sina egna trostjänare och lovar dem livstidstjänster i Europas fetaste och förmodligen mest ineffektiva offentliga sektor. Skandalerna har avlöst varandra och de mäktiga skurkarna har alltid kommit undan utan att någonsin ställas till svars.

I takt med att landets magnater multiplicerat sina tillgångar har marginaliseringen ökat. Den sociala egoismen och klassmässiga närsyntheten manifesteras nu när Grekland står vid konkursens rand.

I mitten på 2000-talet med OS, det mytologiska guldet i fotbolls-EM, Eurovision-segern, eurons inträde och den kommersiella televisionens okontrollerade invasion av människors liv drabbades plötsligt medelklassen av den gamla dödssynden hybris.

De byggde sina sandslott på platskort. Kolonaki blev Europas Porche Cayenne-tätaste torg, många kvinnor investerade i nya bröst och varannan grek köpte sig mer fritid genom att låta utarmade invandrare utan papper sköta barn, gamlingar, hemtjänster och olivodlingar.

Många varnade för att bubblan en dag skulle spricka. Nu har den gjort det med besked.

Och de som får betala notan är som vanligt de fattiga arbetarna. De som inte har råd med privat sjukvård. De som måste muta sig fram på offentliga myndigheter. De som måste slita som djur för att ha råd att skicka barnen på dyra extralektioner för att skolan inte kan tillgodose kunskapskraven. De som måste försörja en hel familj på 800 euro i månaden med en hyra som äter upp halva lönen.

De får nu stå till svars för politikernas ständiga skandaler, för sofistikerade stöldmetoder som skett under ordnade former av en maktelit som har odlat nationalismen och utgett sig för att vara goda landsfäder. Men som egentligen inte älskar vårt land. Det är de som har skuldsatt Grekland och det är de som går fria när alla andra nu invaderar gator och torg för att demonstrera mot de orättvisor som är en del av vår moderna historia.

Nu sätter de ner foten i asfalten, knyter näven i den heta vårluften och skriker ut sin ilska mot korruptionen, exploateringen, ansvarslösheten. Kanske har grekerna vaknat en gång för alla. Men våldsamma strejker och blodpölar på gatorna har aldrig löst problemen. Den har aldrig trollat bort korruptionen eller ställt de ansvariga till svars. De 300 parlamentarikerna har inte fått några lönesänkningar. De politiker som bevisligen stulit ur statskassan sitter inte bakom lås och bom.

– Strejken drabbar bara oss själva. När vi stänger av luftrummet stryper vi vår enda nuvarande näringskälla, turismen, säger min vän Alexandros som jobbar på flygplatsen uppgivet.

Svensktalande premiärministern Giorgios Papandreou manar till en ny patriotism och erkänner att det är orättvisa åtgärder som nu vidtas.

– Men vi har en enkelriktad väg framför oss om vi ska undvika konkurs, säger han. Samtidigt får jag ett öppet brev från nationalkompositören Mikis Theodorakis som anar en konspiration bakom den ekonomiska krisen där stormakterna med IMF i spetsen önskar kidnappa och frihetsberöva Grekland med egna ekonomiska intressen för ögonen. Han talar om att vi nu är satta under förmyndarskap och förlorat vår självständighet samtidigt som vi utsatts för internationell förödmjukelse.

Jag vet inte vad som är sant eller falskt. Konspirationsteorier är en grekisk gren som vi behärskar väl men om vi blickar tillbaka mot vår traumatiska historia av krig, inbördeskrig och diktaturer är den nationella paranoian inte helt grundlös. Den här gången är det dock dags för ett visst mått av självkritik.

Kommer Grekland att lösa krisen? Fyra gånger tidigare har landet gått i konkurs så vi vet hur man reser sig på tio.

Receptet är enkelt. Banta bort offentliga sektorns onödiga fett av typen trädgårdsmästare utan trädgård. Höj pensionsåldern. Kriminalisera korruptionen och se till att maktens män som missbrukat statens finanser hamnar i fängelse. Tvinga storkapitalisterna att betala sina skulder och beskatta kyrkan. Låt krisen bli en katharsis mot all smuts som samlats i varenda vrå och förändra vård, skola och omsorg, rättsystemet och medialandskapet.

Alexandra Pascalidou