ÅSIKT

Därför vill jag bli smal

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Åsa Secher: Är det dags att göra något åt de snedvridna idealen?

Foto: platt mage ”Det enda som kan få mig att jogga ansiktet tomatrött och fötterna fulla med blåsor är den eviga drömmen om den platta magen”, skriver Åsa Secher om ett livsstilsideal som ska tillfredsställa andra än oss själva.

”Tjock och glad brukade hon säga, men sen bantade hon ner sig och blev ännu gladare.”

Det spelar ingen roll vem det handlar om, det handlar om alla som strävar efter den perfekta kroppen (den smala, den vältränade) eftersom att vi alla är övertygade om att blir man smal blir man också lycklig.

Vi bantar, opererar oss och gymmar mer än någonsin. Det råder GI-hysteri och häromdagen hörde jag någon kalla det makeovermani. Vi tar till alla tänkbara medel, prövar alla dieter. Varför? Jo, som smal blir man inte bara snyggare, man har lättare att få jobb (bättre jobb) och då blir man rikare, och därmed lyckligare. Dessutom lever vi längre om vi håller oss till vår idealvikt. Men det där sista är långt ifrån något huvudargument, konstigt nog.

Och då kan man ju undra varför det skulle vara så svårt att motivera sin bantning med att helt enkelt bli hälsosammare? Nej, det känns inte alls som ett tillräckligt starkt argument för att springa sig svettig och motstå frestelser dagarna i ända. Det enda som kan få mig att jogga ansiktet tomatrött och fötterna fulla med blåsor är den eviga drömmen om den platta magen.

Jag struntar i om jag dör tre år i förtid för att jag rör på mig för lite, eller om jag måste kompensera min dåliga kosthållning med lite vitaminer. Jag vill vara snygg och det är därför jag vill gå ner i vikt.

Jag vill att alla killar som går förbi mig när jag ligger på stranden i sommar tänker: oj, vilken pudding.

Det kan låta banalt och alla feminister blir väl rasande när jag så villigt erkänner att jag vill banta för pojkarnas skull. Men let’s face it, så länge man inte har sitt på det torra med fast förhållande så handlar det mesta om att fånga det motsatta (eller det egna) könets uppmärksamhet. Vilket man lättast gör med ett tilldragande yttre. Visst, att kunna se på mig själv i spegeln utan att vilja stoppa fingrarna i halsen skulle ju vara trevligt, men att kunna få en snygg kille att vända på huvudet när man går förbi – det väger tyngre. Tyvärr.

Jaha, det här var väl inget nytt? Nej, och det är kanske inte särskilt upprörande heller. Människor har i alla tider gjort sig till för varandra genom sitt utseende.

Men att vara smal är INTE detsamma som att vara lycklig. Att kilona försvinner betyder inte att alla andra problem också försvinner. Men det är lätt att tro det när all den livsstilsreklam vi matas med pekar på samma sak: smala människor och både gladare och mer lyckade.

Att vi vill var smala för någon annans skull, att vi vill vara smala för att vi tror att det gör oss lyckligare och framförallt, att vi vill vara smala för helt andra anledningar än att det är det mest naturliga och hälsosamma för människan, det känns tråkigt, lite skrämmande till och med.

Jag vill vara smal. Jag vill vara lika smal som H&M-modellerna, och jag har inga problem med att stoppa fingrarna i halsen för att uppnå det idealet. Det är betydligt lättare än att låta bli att köpa den där chokladkakan på vägen hem från jobbet. Men jag skulle önska att jag ville vara smal för att det är bättre för mig, för att jag kanske skulle vara piggare om jag åt och levde hälsosammare.

Jag vill vara lika smal som underklädesmodellerna för att jag på allvar tror att om jag är så smal så kommer alla just nu oåtkomliga pojkar att vilja ha mig. Jag är inte korkad. Jag vet mycket väl att det är dumt att ersätta middagen med maränger. Men jag skiter i min hälsa.

Jag vill tappa åtta kilo och bli åtråvärd. För åtråvärd är man bara som smal – det budkapet går inte att ta miste på. Så, är det dags att göra något åt de snedvridna idelaen som enbart föder ångest? Är det dags att motivera sin bantning med ett hälsosammare och energirikare liv? Jag är 1,61 cm lång och väger 58 kilo, you tell me.

Åsa Secher (Arbetar som lärarvikarie och på McDonald s)