ÅSIKT

REPLIK Varför skulle du särbehandlas, Kurt Lundgren?

DEBATT

Johnny Karlsson: Samma regler gäller för alla sjukskrivna

Journalisten Kurt Lundgren skriver i Aftonbladet om sina uppenbarligen traumatiska erfarenheter av försäkringskassans handläggning.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Notabelt är att Lundgren till stor del skjuter in sig på att handläggarens tillvägagångssätt – att själv ställa frågor till den berörde, kontrollera uppgifter, rådfråga berörda som exempelvis behandlande läkare – är samma metodik som torde utgöra kungsregel inom Lundgrens egen profession som journalist.

Som skattebetalande medborgare förväntar jag mig faktiskt inget mindre av en anställd tjänsteman än att han/hon är ifrågasättande, gör en noggrann bakgrundskontroll, ställer kompletterande frågor och till fullo utreder varje persons förutsättningar återgå i arbete på hel- eller deltid eller i anpassad tjänst, prognos för tillfrisknande med mera.

Lundgren framhåller flera gånger att han ”är journalist, snart 62 år gammal, har skrivit i tidningar hela mitt liv, akademisk examen, har författat ett tiotal böcker och”, inte minst, ”innehaft ledande befattningar”.

På vilka grunder borde han därmed behandlas eller handläggas annorlunda än exempelvis en ung, arbetslös och outbildad person? Misstanken att det handlar om en kränkning av en grandios självbild blir påtaglig när han dessutom flera gånger refererar till handläggaren som ”flickan”.

Vad är det, om inte en driven journalists sätt att med språket som maktmedel trycka till en person som, rätt eller fel, försökt göra sitt jobb utifrån sina förutsättningar och direktiv.

För att själv använda personliga referensramar har jag flerårig erfarenhet av arbete inom ohälsa och arbetsmarknad. Mot denna bakgrund törs jag påstå att den främsta orsaken till det missnöje som på sina håll finns mot dessa myndigheter bottnar i en missuppfattning om vad dels deras respektive uppdrag består i, dels varför dessa olika former av försäkringar utgår.

I försäkringskassans fall handlar det om att utbetala ersättning för inkomstbortfall i samband med sjukdom (vilket Lundgren uppenbarligen har – det är inte det min kritik riktar in sig på). Till saken hör då att utreda i vilken omfattning sjukdomen nedsätter arbetsförmågan och vilka förutsättningar som finns att utföra andra uppgifter eller i mindre omfattning.

Att lättvindigt pytsa ut ersättning utan att utreda detta är knappast vad professionell handläggning innebär.

Och sanningen att säga är det ju långt ifrån alla sjukdomar som helt och hållet nedsätter arbetsförmågan i alla på arbetsmarknaden normalt förekommande arbeten.

Med vissa lysande undantag är det dessutom så att alltför många läkare utfärdar intyg efter intyg på ren slentrian, och i vissa hårresande fall i åratal baserat på i huvudsakligen telefonkontakt.

Försäkringskassan har som regel god kännedom om vilka dessa läkare är. Självklart utgör detta en signal för grundligare utredning. Och hur en läkare per telefon i ett års tid kan bedöma om en persons diffusa ryggvärk helt nedsätter arbetsförmågan är för mig en gåta, betydligt större än försäkringskassans skyldighet att utreda densamma.

En randanmärkning, avslutningsvis: under min tid som arbetsförmedlare visade sig arbetslösa journalister ofta vara särskilt besvärliga att samarbeta med. Vissa kanske ser detta som någonting positivt, i den meningen att de inte låter någon ”hunsa” med dem.

Själv ser jag det som att de inte kan acceptera att de blir avkrävda samma skyldigheter, ansvar och granskning som de med sådan lättsinnighet i sina egna yrken avkräver andra.

Eller ska inte samma regler gälla för män över 60 med akademisk utbildning och ledarerfarenhet som för resten av befolkningen?

Läs mer

Diskutera:

Johnny Karlsson , Gävle