ÅSIKT

De stora rättsskandalerna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Pelle Svensson om Haijby- och Quick-fallen

På pingstaftonen 1964 skall den då 14-årige Sture Bergwall alias Thomas Quick ha åkt från Korsnäs i Dalarna till Växjö i Småland. Fram och tillbaka blir det en resa på 80 mil. Syftet med resan skulle ha varit att homosexmörda en pojke i samma ålder. Hade det inte varit närmare till Falun eller Borlänge?

Dagen efter på pingstdagen hittades den döda kroppen av 15-årige Thomas Blomgren. Pojken var strypt och sågs senast kvällen innan när han besökt Folkets park i Växjö. Många år senare kommer Thomas Quick att erkänna mordet på Thomas Blomgren, ett mord som då hunnit bli preskriberat.

På 1 maj och året är 1912, står den då 14-årige Kurt Haijby på borggården utanför Slottet och säljer majblommor. Han är där med två jämnåriga pojkar och samtliga är klädd i scoutuniformer. Majblommorna säljs till förmån för barn som behöver extra stöd i livet.

På Slottet sitter en konung – vår egen Gustav V – och tittar ut genom slottsfönstret. Då får han syn på de tre pojkarna. Den pojke som står i mitten väcker hans sexuella lust. Det ingen vet är att Sveriges konung är homosexuell. Kungen går ut på borggården och fram till pojkarna. En majblomma kostar 10 öre. Kungen är mycket frikostig och ger de tre pojkarna 10 kronor vardera. Pojkarna trodde att kungen ville köpa samtliga majblommor, men så var det inte. Han köpte en majblomma för 30 kronor och den majblomma som blev kungens överräcktes av den pojke som stod i mitten och som senare bytte ut efternamnet Johansson till det mera adliga Haijby. Kungen kunde inte hålla tillbaka sina känslor utan drog till sig pojken och kramade honom.

Det som hände på borggården var den tidiga upprinnelsen till den så kallade Haijbyaffären. En homosexuell relation som torde ha pågått i mer än 20 år. När den började och när den slutade är inte exakt fastställt men kung Gustav V blev 92 år och den sexuella relationen pågick som intensivast under hela 1930-talet. Eftersom kungen inte kunde höras på grund av sin immunitet, så råder oklarhet om den sexuella relationens längd. För att skydda kungen och rädda monarkin var det också en skara trotjänare som invände att det saknades hållbara bevis för Haijbys påstående om att han och kungen skulle ha haft en sexuell relation.

Den så kallade Haijbyaffären var 1990-talets största rättsskandal där högt uppsatta potentater och det politiska etablissemanget lyckades hålla svenska folket ovetande från 1912 och fram till 1952.

JK presenterade sin utredning i februari 1952. Regeringen informerades om utredningens innehåll och slutsatser, samtidigt meddelades att utredningen hade hemligstämplats i 50 år.

Locket på metoden visade sig inte vara vattentät. Vissa omständigheter nådde ändå ut till allmänheten. Regeringen höll bland annat ett krismöte i december 1947 och inrikesminister Eije Mossberg inledde mötet med de klassiska orden ”Vår konung är homosexuell”. Finansminister Ernst Wigfors replikerade omedelbart. ”Vid hans ålder? Så viril”.

Drygt 40 år senare sitter Thomas Quick på Säters säkerhetsavdelning dömd för bland annat sexuella övergrepp på tonårspojkar och en knivskärning i Uppsala. Quick har vid två tillfällen dömts till rättspsykiatrisk vård och har nu i terapi börjat erkänna sig skyldig till en lång rad ouppklarade mordfall alternativt försvinnanden.

I december 2008 avslöjar Quick att han ljugit om samtliga mord. Han hade inte begått ett enda av dem. Quick som tidigare missbrukat narkotika säger nu att han belönades med hemliga frigångar, samt att han rikligen belönades med narkotikaklassade preparat bara han berättade om ”sina” mordgärningar. I sitt neddrogade tillstånd kunde han se sig själv som mördare. Det var enligt Quick som att se på en skräckfilm.

Kurt Haijby å sin sida insåg att han kunde tjäna pengar på sin roll som kungens ”älskare” och kunde han därför med jämna mellanrum kräva ansenliga belopp för sina insatser i konungens sängkammare.

Allt eftersom Haijby ställde ekonomiska krav mot hovet - pengarna måste ju tas ur hovstaten – så minskade antalet sextillfällen för att till slut helt upphöra. Trots att den sexuella kontakten var bruten så fortsatte Haijby att kräva pengar, men nu med hotet att annars avslöja sin sexuella relation till kungen, vilket skulle ha varit en stor skandal. 1864 års strafflag förbjöd homosexuella kontakter och fram till 1944 var den kungliga homosexuella aktiviteten straffbar och jämställdes gärningen som likställd med otukt med djur. Maxstraffet för varje gärning var 2 år. Homosexualitet ansågs strida emot naturen.

Haijby var enligt egen utsago inte homosexuell. Tvärtom blev han gift och när hustrun Anna fick veta om den homosexuella relationen med kungen så tog hon genast ut skilsmässa.

Gustav V:es hustru, drottning Viktoria fick så småningom kännedom om vad som förekommit bakom hennes rygg. Någon skilsmässa blev det inte, men hon vistades i långa perioder utomlands, bland annat på Capri och i Rom. Lämpligt nog fick hon kungens tillåtelse att ha med sig sin livmedicus., läkaren Axel Munthe och det var allmänt känt i de inre kretsarna att de var mycket förälskade i varandra. Drottning Viktoria slapp uppleva Haijbyskandalen och avled redan 1930.

Precis som Thomas Quick hölls Haijby tidvis inspärrad på mentalsjukhus ibland under långa perioder. Ryktena spred sig när Haijby började åka omkring i en nyinköpt Cadillac. Han kallade sig nu för direktör och gjorde också anspråk på att kallas slottsherre. Helt uppenbart förelåg nu en utpressningssituation, men det stora problemet var att chefsöverläkaren på Beckombergas mentalsjukhus vägrade att förklara Haijby som sinnessjuk.

Efter påtryckningar från hovet så ingicks en kompromiss. Haijby fick riklig tillgång vad gällde frigång och i perioder räckte det med att hans hatt och överrock hängde på en krok utanför hans rum. Haijby blev ett problem för chefsöverläkaren och därför skrevs han till slut ut från Beckomberga.

Andra alternativ prövades. Hovet bekostade en flygresa till USA. Utrustad med en rejäl summa pengar skulle Haijby börja ett nytt liv i USA, men efter en kort tid var han tillbaka igen och pengarna var helt förbrukade bland annat för en lyxhytt på atlantångaren Gripsholm. Pengarna som han betalade med bar dessutom Gustav V porträtt.

Nya försök gjordes bland annat placerades Haijby i Tyskland. Där anklagades han för sexuellt umgänge med pojkar och satt häktad under en kortare tid.

Den 2 februari 1939 kom Gustav V till Berlin på en snabbvisit, och träffade bland annat fältmarskalk Herman Göring och dekorerade han fältmarskalken med ”Storkorset av Svärdsorden”. Därefter hade Göring och kungen ett slutet möte, vad som där sades har inte läckt ut. Dagen efter kungens besök så arresteras Haijby av Gestapo och tvingas ånyo att sitta inspärrad. Den nya anklagelsen var otukt med pojkar på olika hotellrum i Berlin. Han döms sedan till 9 månaders fängelse och när straffet är avtjänat arresteras han återigen av Gestapo.

Gestapo tar nu kontakt med svensk polis och erbjuder en ny lösning av problemet. Om ni vill kan vi överföra Haijby när han skall friges från fängselset, till ett av våra koncentrationsläger där som bekant ingen kommer levande ut.

Det är högst sannolikt att kungen blev tillfrågad om förslaget och att han då sa nej. Efter avtjänat straff kom Haijby tillbaka till Sverige.

När det gäller Thomas Quick så får han ingen nåd av de personer som cementerat hans vistelse på Säter. Där skall han sitta livet ut säger ansvariga läkare, samt också hans chefspsykolog Birgitta Ståhle. Thomas Quicks försvarsadvokat Claes Borgström har i SVT-dokumentären nummer 2 uttalat att även om Thomas Quick får resning och slutligen frias så skall han ändå förvaras på Säterkliniken livet ut. Det säger idag den advokat som varit Quicks offentlige försvarare. Ett uttalande som måste anses vara höjden av förräderi. Advokat Borgströms förräderi gentemot sin tidigare klient anmäldes till Advokatsamfundets disciplinnämnd av Quicks bror Sten Ove Bergwall. Svaret blev att vi utreder inte detta. Du har inte talerätt.

Chefsåklagaren van der Kwast har för egen del uttalat att Quick tagit tillbaka sina tidigare morderkännanden enbart för att få komma ut i frihet. Samtidigt lägger också han fram budskapet att Quick är en farlig seriemördare som aldrig kan friges.

Hur blev då upplösningen av Haijbyaffären? Haijby arbetade intensivt för att göra skandalen känd för allmänheten och lät därför trycka upp en bok med titeln Patrik Kajson går igen.

De personer inom hovet som hade ansvar för kungens välbefinnande och för hans ära och heder samrådde direkt med honom och kungen gav beskedet: Vi slutar med utbetalningarna till Haijby men det får inte bli någon skandal. Gör ett avslut på hela affären till så billigt pris som möjligt. Så löd det kungliga beskedet. Tillvägagångssättet för detta avslut överläts helt och hållet på överståthållaren Torsten Nothin, samt chefen för hovförvaltningen Oscar Swensson.

Åtgärd nummer ett var att JK fick i uppdrag att utreda vad som hänt. Kungen var ju misstänkt för brottsliga homosexuella kontakter i vart fall fram tills lagändringen 1944. Haijby var dessutom endast 14 år när den första kontakten togs på Borggården 1912. Den fortsatta relationen var efter 1944 endast en moralfråga eftersom straffbarheten för homosexuella relationer togs bort då. Det som inte kunde lagstiftas bort var vanäran.

Samma situation har inträffat i Quickmordsrättegångarnas efterspel. De som utfört misstänkta straffbara gärningar, till exempel chefsåklagare van der Kwast, förhörsledaren Seppo Penttinen och chefspsykologen Birgitta Ståhle undgår straff. De till och med undgår brottsutredning på grund av preskriptionshindret, vilket RÅ använde som grund för att inte väcka åtal mot någon av de inblandade.

Men det finns ytterligare en tydlig parallell vid en jämförelse mellan Haijbyskandalen och Quickskandalen.

Gustav V var från början brottslingen i dramat genom utövande av förbjuden homosexuell handling. Överståthållaren Torsten Nothin var högste chef för polisledningen i Stockholm och gav nu följande order: Haijby skulle åtalas för otukt med minderåriga pojkar men också för mångårig utpressning mot hovet.

Uppdraget gick till Riksåklagaren, som omedelbart agerade genom att låta gripa Haijby i dennes villa i Norra Ängsby utanför Stockholm. Redan andra dagen i häktet beordrades att Haijby skulle genomgå det vi idag kallar stor sinnesundersökning. Undersökande läkare var dock inte övertygad, men tyckte att Haijby skulle överflyttas till Beckomberga för förvaring och observation, allt i väntan på rättegången.

RÅ fullföljde åtalet och Haijby dömdes slutligen till 6 års fängelse. Han försvarades i Hovrätten av en ung jurist – Henning Sjöström – som sedan blev en mycket framgångsrik brottmålsadvokat.

Haijby var nu oskadliggjord – trodde man – särskilt eftersom rättegången varit helt sluten och endast domslutet blev offentligt. Allt som rörde rättegången hemligstämplades i 70 år. Ingenting skulle kunna bli offentligt så länge alla inblandade var vid liv. När alla var döda så fanns det ingen att anklaga.

Inför rättegången kom så en obehaglig överraskning för alla de som sökte efter sanningen. Folk i allmänhet hade förlitat sig på JK och dennes oväld. Istället meddelade JK följande: Det finns inga som helst bevis för att myndigheterna agerat olagligt på något sätt och ingen av de höga herrar som skyddat den verklige brottslingen, vår egen dåtida kung skulle ställas till svars och kungens brottsliga agerande upphörde som sagt 1944 genom en lagändring.

Vi har nu samma situation vad gäller Thomas Quick. De verkliga mördarna har genom JK:s och van der Kwasts med fleras agerande gått fria. Den skara jag kallat ”fuskarna” slipper åtal och går också fri.

JK har vägrat att utreda Quickskandalen, trots att allmänheten vill veta om Quick är en farlig seriemördare eller är han oskyldigt dömd för 8 mord?

JK beslöt i november 2006 att inte inleda förundersökning mot någon av de personer som skapat den stora rättsskandalen. Han behövde inte sekretessbelägga förundersökningsmaterialet eftersom det varit offentlig handling – med få undantag – alltsedan respektive morddom vunnit laga kraft.

I Haijbyskandalen däremot så sattes den röda sekretesstämpeln på hela utredningen. Detta för att skydda kungen och hovet. Sekretessåtgärden fick som konsekvens att allmänheten inte fick någon som helst information. Locket lades nu på för en tid av 50 år.

I Quickskandalen valde JK en annan väg. Eftersom han inte kunde sekretessbelägga ett material som tidigare och fortfarande varit och är offentligt, så valde JK att i sitt avslagsbeslut göra sina klassiska uttalanden om gedigna domar och ett professionellt polis och åklagararbete. Du som nu tagit del av denna dokumentärbok kan bilda dig en egen uppfattning om JK är budbärare av sanningen.

Inga ledande frågor, ingen upprepning av frågor, inga frågor som innehåller svaret, inget material av betydelse har lämnats utanför vid domstolsförhandlingarna. Numera vet du att JK har ljugit inför svenska folket och det gäller inte bara det som står i hans avslagsbeslut utan det har skett i stor omfattning genom TV-framträdanden och debattartiklar i riksmedia.

Vilka vill då JK skydda genom sitt mycket klandervärda beteende? Svaret blir detsamma som gavs av JK 1952 i Haijbyskandalen. JK ser som sin viktigaste uppgift att skydda de politiska makthavarna och de höga chefstjänstemän som gjort karriär på bekostnad av en mentalsjuk person som ännu sitter inspärrad efter över 20 år på Säters säkerhetsavdelning.

Det jag nu redovisat ger en klar bild av hur 1900-talets största rättsskandal har samma mönster som den stora rättsskandalen nummer 2 – Quicksmordrättegångarna. Det tog nästan 60 år innan vi återigen fick uppleva att sanningen kan offras när makten måste skyddas.

Men det finns ytterligare en parallell mellan de två stora rättsskandalerna. Hur kunde folket/allmänheten hållas utanför när rättsprocesserna utspelades.

I Quickmålen fascinerades massmedia av att kunna skriva spaltkilometer om en vidrig, bestialisk och fruktansvärt farlig seriemördare. Media hade inget som helst intresse av att avslöja Quick som ett falsarium. Från påstått första mord 1964 i Växjö och fram till den fällande domen i Johanmålet den 21 juni 2001 har det förflutit 37 år.

Den första kontakten mellan Haijby och kungen utspelades på borggården 1 maj 1912 och fram till 1952 när RÅ lät åtala Haijby för grov utpressning mot hovet förflöt 40 år.

Quickskandalen och vad som där utspelades fick sin första kritiker 1996 i min bok om bevisningen i mål där den huvudsakliga bevisningen bestod i att man måste tro på den som anklagar, vilket fick sin stora betydelse i de då pågående talrika incestmålen. De mål som JK fick omprövade med hjälp av resningsinstitutet. I boken uttalade jag mycket stark kritik mot de pågående mordrättegångarna med Thomas Quick som skyldig mördare eftersom bevisproblematiken var densamma. Nästa kritiker framträdde 2002 och det var Jan Guillou. Kritikerskaran utökades sedan med polisprofessor Leif GW Persson. Även en del journalister började med en kritisk granskning och 2006 fick JK min Rättsutredning. En stark kritisk granskare har också varit psykiatrikern Ulf Åsgård. Tillsammans med psykiatriprofessorn Sten Levander har de gått på tvärs med sin egen yrkeskår och tagit klar ställning: Quick är oskyldigt dömd.

Först när SVT-dokumentären sändes i december 2008 blev Quickskandalen allmänt känd och accepterad. Den främsta orsaken var att Thomas Quick på ett trovärdigt sätt tog tillbaka samtliga morderkännanden. Den 17 april ingavs den första resningsansökan och gäller mordet på Yenon Levi. Resningsansökan är enligt min uppfattning av sådan tyngd att den kommer att beviljas av Svea Hovrätt, sannolikt sker det med riksåklagarens tillstyrkan – locket på metoden – håller inte längre. Syftet med min bok är att ge allmänheten information. Det handlar verkligen om den stora rättsskandalen, den allra största i modern tid.

Jag vill redovisa ytterligare en parallell mellan de två stora rättsskandalerna. För att kunna övertyga JK om att Quick ljög om morden begärde jag att utfå samtliga handlingar angående dubbelmordet på invandrarpojkarna. Först blev jag förvånad över att framställan måste göras till Sundsvallspolisen, men förklaringen var enkel. Quickmordsmaterialet var inte upplagt på data och arkivet fanns på förhörsledaren Seppo Penttinens arbetsrum.

Jag begärde att få ett sammanträffande med polismästaren Sten Olov Hellberg och när jag anlände till mötet med polismästaren så fanns där ytterligare två personer, nämligen Seppo Penttinen och krim.kommisarie Börje Öhman. Jag insåg omedelbart att jag hamnat i fiendeland och när jag insisterade på att utfå allt utredningsmaterial gällande de två försvunna invandrarpojkarna så kunde jag avläsa deras bistra miner. Jag fick beskedet att materialet nu var sekretessbelagt, men självfallet kunde jag ge in en skriftlig framställan. Mötet varade i en timme och på fråga från mig gavs beskedet att Quicks erkännande av mordet på Helene Nilsson i Hörby också hade sekretessbelagt.

Någon dag senare gjorde jag en skriftlig framställan gällande invandrarpojkarna och som väntat blev det avslag. Motiveringen var att ett hävande av sekretessen gällande utredningsmaterialet skulle kunna skada utredningen. Jag fick samtidigt veta att flera journalister försökt häva sekretessen och att Kammarrätten också vägrat att häva den. Jag valde då en annan väg. Eftersom den hemligstämplade mordutredningen angående Helene Nilsson var minst lika viktig så kontaktade jag kriminalkommissarie Thure Nässén. Han hade ju varit med på vallningar, fotokonfrontationer och polisförhör med Quick angående de försvunna pojkarna och han kände också till en hel del om mordet på Helene Nilsson. Nässén hade tagit kopior av ett antal viktiga dokument innan utredningsmaterialet blev hemligstämplat. Jag tog också kontakt med en tjänsteman inom polismyndigheten och den vägen fick jag också ta del av utredningsmaterial vad gäller Helene Nilsson.

En viktig fråga är på vilket sätt det kan skada mordutredningen om de två mordoffren efter 5 år återfanns livs levande eller när det gäller Helene Nilsson så har man lyckats infånga den rätte mördaren – Ulf Olsson – med stöd av 100% DNA-bevisning – sperma i hennes underliv. Vad skall mot denna bakgrund skyddas genom beslutad sekretess? Om mordoffren återfinns i livet då kan det väl inte längre vara fråga om en mordutredning vars innehåll måste skyddas.

Nej, ett bibehållande av sekretessen är endast motiverat utifrån en helt annan utgångspunkt. Den politiska makten, de höga chefstjänstemännen och sanningsvittnena i form av förhörsledare, rättsläkare, chefspsykologer, minnesprofessorer, psykiatriker – alla måste till varje pris skyddas. Man tror sig också kunna rädda rättssystemets heder och ära, det vill säga tilltron till ett väl fungerande rättssamhälle. Istället har utvecklingen tack vare SVT-journalisten Hannes Råstam och med stöd av Quicks återtagande av morderkännandena blivit den rakt motsatta. Får locket på metoden fortsätta så kommer tilltron till vårt rättssystem att allvarligt skadas. I sista stund har nu vår justitieminister Beatrice Ask bestämt sig för att lagstifta bort ”fuskarna”, samtidigt försöker RÅ och JK genom vägran att utreda den stora rättsskandalen att åstadkomma ett slutresultat där inga huvuden behöver rulla. Etablissemanget bakom skandalen kan dock inte känna sig säkra. Sanningen kryper allt närmare. Varför redovisade inte chefsåklagaren van der Kwast inför sittande rätt att Quick överbevisats om att falskeligen ha erkänt mordet på Thomas Blomgren (100% alibi), mordet på Helene Nilsson och dubbelmordet på invandrarpojkarna. Hade van der Kwast upplyst domstolarna om dessa viktiga utredningsfakta så hade inte Quick blivit dömd för något av de 8 morden.

Jag vill också ställa frågan till JK – har du fått läsa in det utredningsmaterial som vi övriga förvägrats? Jag tror dock att JK:s eventuella svar numera saknar betydelse. Göran Lambertz har så allvarligt skadat JK-ämbetet att det inte ens räcker med hans avgång. JK-ämbetet bör om det skall finnas kvar genomgå en totalrenovering, i nuläget finns inget förtroende kvar. Det blir inte bättre av att Göran Lambertz utsetts till JK på livstid.

Den försvunna pojken Johan Asplunds föräldrar vände sig till mig 2006.

Kurt Haijby vände sig till den kände författaren Vilhelm Moberg eftersom han visste att Moberg var en häftig motståndare till monarkin. Haijby hade kallats till JK-kansliet för att ta del av JK:s utredning angående homosexskandalen. Dessutom skulle han godkänna utredningen genom sin namnunderskrift. Haijby ville att Vilhelm Moberg skulle följa med som någon form av vittne. Det var också tänkt att Aftonbladets välkände journalist Börje Heed skulle följa med till JK. Planen var att nu skulle den stora rättsskandalen avslöjas. JK godtog dock bara en medföljare och Haijby valde då Vilhelm Moberg. När de steg in på JK:s ämbetsrum fick de omedelbart veta att allt var sekretessbelagt och att ingen fick uttala sig om vad som där sades.

Haijby och Moberg följde dock den uppgjorda planen. Haijby gjorde ett dramatiskt utspel som föranledde JK att för en kort stund lämna rummet.

Vilhelm Moberg stal då sju stycken – som det skulle visa sig – viktiga dokument från JK:s bord. Han stoppade dokumenten innanför västen och strax därefter kom JK tillbaka. Dagen efter upptäcker JK att utredningsmaterial blivit stulet.

Haijby och Moberg togs i förhör. Moberg varken erkände eller förnekade stölden av viktiga dokument, men han uttalade följande idag klassiska ord ”Härmed sekretessbelägger jag mig själv”.

Det budskapet vill jag också ge mina anonyma källor inom polisväsendet. Två av dem har gått i pension, men två andra är fortfarande i tjänst och de vill inte förlora sina jobb.

Några dagar senare erkände Vilhelm Moberg och han dömdes för ”stölden” till 70 dagsböter. Genom erkännandet och domen lyckades Vilhelm Moberg åstadkomma enorm publicitet. Den stora rättsskandalen nummer 1 blev känd 1952 genom offentliggörandet av de stulna dokumenten och så småningom skrev Vilhelm Moberg en bok med titeln: Otrons artiklar. Där han in i minsta detalj beskrev 1900-talets största rättsskandal.

40 år senare vill jag ge mitt bidrag för att sanningen till slut skall segra. Den för 8 mord dömde Thomas Quick har i skrivande stund påbörjat vandringen tillbaka till barndomshemmet i Korsnäs. Min förhoppning är att han genom resningsprocesserna återfår sin frihet och möjlighet att bli helt rentvådd. Detsamma gäller alla påstådda medgärningsmän.

Parallellerna mellan Haijby och Quick upphör om Quick blir rentvådd.

Haijby däremot rentvåddes inte utan han blev den dömde brottslingen med sex år på Långholmen. Den andra brottslingen Gustav V förvandlades med hjälp av JK och RÅ till ett brottsoffer. I och för sig kunde han inte åtalas på grund av konungens immunitet, men vanäran om sanningen kommit fram i tid hade med säkerhet lett fram till hans förlust av tronen.

Den 14-åring som första gången mötte kungen på Borggården slutade sitt liv på ett tragiskt sätt. Han blev 68 år och hittades död i sin lägenhet, liggande i badkaret med ett skott i pannan. På golvet låg revolvern. Dödsfallet bedömdes som självmord på grund av flera olika avskedsbrev. Till journalisten Börje Heed skrev Haijby följande: Farväl och tack för all hjälp.

Haijby hade också under senare år flyttat ihop med f.d. hustrun Anna. De skiljdes ju när Anna fick veta vad som utspelats i kungens sängkammare. Anna dog ett år före Haijbys självmord. En händelse som gjorde att den sista livsglädjen försvann.

Vi kan vara beredd att förlåta JK:s agerande 1952. Då gällde det inte bara att skydda den svenska monarkin. Under hela 1940-talet var riket hårt pressat av andra världskriget och rikets säkerhet gick före allt annat.

Vår nuvarande JK år 2009 kan dock inte förlåtas. Han har genom sitt agerande sett till att 8 farliga mördare fortfarande går fria. Allmänhetens krav på ett väl fungerande rättssystem får inte offras bara för att skydda en skara fuskare. Tack vare JK, RÅ och van der Kwast m fl har vi idag den stora rättsskandalen som i mitt tycke är allvarligare än den stora rättsskandalen 1952.-

När de rättsvårdande myndigheterna och dess medarbetare själva bryter mot lagen då har det gått för långt.

Skyddandet av brottsling är ett allvarligt brott, särskilt vid mord. Just nu skyddas minst 8, ja varför inte 33 mördare om Quicks tillbakataganden av sina morderkännanden är sanningsenliga.

Hur kan man säga att detta skall inte utredas? Frågan ställs till Regeringen, Justitieministern, JK, RÅ, chefsåklagare van der Kwast och alla andra som berörs av den stora rättsskandalen. Den skandal som är utan motsvarighet i vår moderna rättshistoria. Jag vill därför citera Vilhelm Moberg: ”Inför de bilder ur verkligheten som här rullas upp bleknar alla detektivromaner och kriminalhistorier, som tillverkats vid skrivbordet. Något sånt här kan ingen författare hitta på. De agerande är män på höga poster i riket och de avgörande händelserna utspelar sig i deras ämbetsrum”. Det var Mobergs sammanfattning av Haijbyskandalen men tyvärr så överträffas den med råge av det vi nu kan kalla Quickskandalen.

Pelle Svensson