Debatt

Modigt och sant, Kerstin

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Jag är rörd och tagen av alla brev. Jag har inga möjligheter att svara på alla. Men hälsa att jag är tacksam , säger Kerstin Thorvall när Aftonbladet överlämnar de cirka 300 läsarbrev som kom till oss efter artikeln i måndags.

Foto: BJÖRN LINDAHL
DEBATT

Kerstin Thorvalls debattartikel i måndags om ångesten över åldrandet och rädslan för att dö tog sig in under huden på många, många.

Läsarreaktionerna har inte bara varit massiva – de har varit ovanliga och mycket välformulerade.

Det var som om Thorvall slog locket av en springbrunn med känslor vi vanligen inte pratar offentligt om.

I dag upplåter vi därför hela debattutrymmet till våra läsares reaktioner på Kerstin Thorvalls artikel ”Lyssna – jag håller på att dö”.

KERSTIN! VARFÖR skriver du så, varför skrämmer du oss så, varför försöker du öppna våra ögon? bort! Försvinn!

Vill inte höra vill inte se? vill leva? vill finnas? vill blomstra.

Jag har en förälder som är gammal, sjuk och ensamstående. Det gör ont. Jag vill inte visa, jag vill ibland inte se eller inse att han, min far, en storslagen konstnär, poet, musiker och pappa är gammal och sjuk. Jag räknar dagarna, timmarna och sekunderna, vill göra allting rätt, det blir fel, fel och återigen fel!

Han vill ständigt få mig till att se in i hans ensamma och otrygga värld, där det blåser kallt trots att det är elvärme i rummet, han vill visa en bit av sin värld, där rädslan är Kung och ångesten är Drottning. Barnen till dessa är så många: ensamhet, oförstånd, ohälsa, ont, sorg, olust.

När jag träffar min far vill jag skratta, men en tår i ögat håller tillbaka hela skrattet, en tår som inte faller inför honom, en tår jag håller för mig själv. En tår som är fylld av samvetskval, överlevande-skuld, friska kroppen-skuld.

Jag vill inte att han ska förstå att jag anar, jag vill inte att han ska förstå att jag sörjer, jag vill inte att han med sina gamla och svaga ögon ska se? min svaghet.

Men han visar mig sin svaghet varje sekund: han skäms, han gråter inombords men så synligt utanpå, han besväras, maten han äter smakar ingenting – jo ? kanske beska tårar vars sälta omvandlats på ålderns höst, med sorgens röst.

Hans tavlor som han målat hänger på väggarna som en ständig påminnelse, en tillbakablick på hans historia, en historiebok. Vacker, glädjefylld, sorgefylld, skrattfylld. Livsfylld!

Hans inspelningsband med den bästa musiken han själv skapat ligger i hyllan, spelas inte, men sänder det till trots ett ljummet ekande ljud från förr, som följer väggarna, dunstar mot tavlorna och tillbaka på hans själ som sedan kan återkännas som en glimt i hans ögon. En grumlig glimt.

Poesin har blivit så svart att inte ens pennan kan tävla med sin skarpa färg på pappret. Det är inte ångest, det är inte depression, det är inte psykologiskt, det är själsligt.

DET ÄR självsorg, det är sorg för att världen fortfarande räcker till trots att han själv inte gör det. Det är sorg över att vi fortfarande kommer att vara kvar, levande när han kanske inte är det, det är sorg för att han inte hann med allt han skulle hinna med, det är sorg över att han inte insåg livets värde förrän när sanden i timglaset började sina. Det skapar rädsla, rädslan rinner ut i ångest, ångesten utstrålas i ledsamhet, ledsamheten i frustration? Där tar det stopp.

”Varför sparade jag inte lite till nu?” Undrar han. Det spelar ingen roll nu. Det är för sent. De sparade pengarnas valutavärde är förbrukat, krafternas valuta är den gångbara och minst åtkomliga nu.

Allt guld, alla hus, alla juveler då, kan de inte ta bort dessa känslor? Kan de inte dämpa hans skrik? Hur skulle de det? Det är ju döda ting och hans skrik är det enda om ens sista levande han har kvar!

Har hans liv då varit meningslöst, med ständig jakt efter MER? Har hans liv varit så tomt? Nej, han följde ju de regler som lästes upp för honom vid hans födelse, han följde dem bra. Men nu kan han, med facit i hand, önska en sak, att regelboken reformeras, för oss andra, oss levande.

Kerstin, ser du inte, vi kan inte, vi kan inte se och inse?det skulle få oss att också börja sörja våra egna liv, fast för tidigt. Vi vill, kan inte!

Vem vill det? Dö i förtid? Inte vi levande i alla fall. Men ni finns i våra tankar, för varje friskt hjärtslag. För varje levande minut.

Varma hälsningar,

vad tycker du?

Mirna Martini (studerar konstvetenskap och juridik)

Publisert: