ÅSIKT

Rökförbud på jobbet är ett orimligt krav

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattörer: Livsstil ska inte vara skäl för uppsägning

Foto: GUSTAV MÅRTENSSON
Förbjud rökning så står snart många andra förbud och knackar på dörren, skriver debattörerna.

På kort tid har en rad kommuner över hela landet infört långtgående restriktioner och förbud mot de kommunanställdas bruk av tobak på arbetstid. Det är ställt utom allt tvivel att detta bottnar i omtanke om de anställdas hälsa, men det är lika uppenbart att detta är ett oacceptabelt steg mot att livsföring tillåts ligga till grund för den kommunala anställbarheten.

Omfattningen skiljer sig från kommun till kommun. Från den rimliga utgångspunkten att patienter och omsorgstagare inte ska behöva uppleva röklukt i arbetskläderna till ideologiskt motiverade totalförbud mot alla former av tobak, även på lunchraster, paustid och vid ensamarbete.

Tobak är kontroversiellt för många, men likväl fullt tillåtet för myndiga att både röka och snusa. Kunskaperna om rökningens hälsokonsekvenser och risk för följdsjukdomar är väl spridd. Det är världsfrånvänt att utgå från att alla 900 000 svenskar som röker och en miljon som snusar inte gör det av fri vilja. Den enskilde har en självklar rätt att göra egna val när det gäller den egna hälsan, även dåliga.

Livsstil ska inte kunna utgöra skäl för reprimand eller uppsägning. Särskilt inte då betydande skillnaderna mellan olika kommunernas tobakspolicy inbjuder till svåra gränsdragningsproblem vid arbetsrättsliga konflikter.

Flera kommunföreträdare har deklarerat att brott mot förbudet aldrig kommer att leda till avsked i just deras kommun. Men hur ska den anställde veta det? Och hur kan fackföreningarna acceptera en godtycklig ordning där en kommuns rökpolicy ska ses som uppmuntran medan en annan sparkar den som inte blir rökfri?

Att kommunerna i egenskap av ansvarsfull arbetsgivare hjälper nikotinister som vill bryta med sina vanor är en bra personalvårdspolitik. Att tvinga någon att avstå mot sin vilja, smyga med bruket eller känna sig nödgad att lämna arbetsplatsen för att val av livsstil inte accepteras av arbetsgivaren är dålig personalvård vi aldrig skulle acceptera om den bedrevs av ett privat företag. 

Att ingen ska behöva utsättas för passiv rökning på sin arbetsplats är lika självklart som att arbetstagare har rätt till skyddande arbetskläder, hörselskydd eller handskar när arbetsuppgifterna så kräver. Det är en fråga om arbetsmiljö, där arbetstagaren har tydliga lagstadgade rättigheter som ska värnas. Men därifrån är steget långt till att reglera – eller förbjuda – all konsumtion av tobak utifrån politiska motiv.

Bortom tobaksförbud hägrar en rad livsstilsregleringar för en progressiv arbetsgivare. Kosthållning, motion, vårdat språkbruk och sunda värderingar är en del av samma tankemönster.

Alkoholmissbruk är vanligt på alla arbetsplatser, och där har arbetsgivaren enligt arbetsrätten förvägrats möjligheten att avskeda den drabbade. Alkoholism är en sjukdom som ska behandlas därefter, även om missbruk i allra högsta grad påverkar både den egna arbetsförmågan och övriga kollegors arbetsmiljö. En sådan socialt pressande situation – hur lång, obehaglig och oberäknelig den än kan vara – förväntas medarbetare hantera, i solidaritet med den som dricker för mycket och för ofta. 

Det finns få paralleller mellan alkoholism och beroende av nikotin. Men det förefaller märkligt att det första förutsätter ett arbetsgivaransvar medan det senare ska få utgöra grund för avsked.

Ska det vara tillåtet att tugga nikotintuggummi på arbetstid? Det borde vara en självklarhet för de kommuner som vill hjälpa anställda till rökslut. Samtidigt är den vanligaste, mest effektiva sättet snuset, i somras återigen konstaterat i en studie från Karlstad universitet. Men likväl ska det förbjudas.

Kravet på snusfrihet på arbetstid är, med den forskning som i dag är tillgänglig, omöjligt att motivera ur ett hälsoperspektiv. Det är ideologiskt och därmed provocerande paternalistiskt. Både arbetsgivarorganisationer och fack bör ifrågasätta kommunernas oförmåga att respektera den enskilde arbetstagarens rätt till en privat sfär även på jobbet.

Det är inte att uppmuntra till eller ens gilla tobak för att se problem med alla typer av politiskt beslutade restriktioner för medarbetare i offentlig sektor som inte berör arbetet. Även landets kommunpolitiker måste kunna se skillnaden på privatmoral och offentlig moralism.

Bengt Gustafson
Fredrik Bergqvist
David Josefsson
Erik Andersson

ARTIKELN HANDLAR OM

Samhälle