ÅSIKT

Låt kärlek bli politik

DEBATT

Gudrun Schyman: Politik handlar för mig om hur jag vill leva mitt liv tillsammans med andra

Trots att kärleken är det viktigaste i våra liv handlar den politiska debatten nästan aldrig om kärlek. Det beror nog inte på att de som dominerar politiken skulle vara mer kärlekslösa än andra. Snarare handlar det om en helt onödig respekt för en konstlad gräns mellan det politiska och det personliga.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

För mig är mina personliga erfarenheter av kärleken en viktig källa till kunskap och inspiration i det politiska arbetet. För mig handlar politiken just om hur jag vill leva mitt liv tillsammans med andra.

Som barn var jag beroende av mina föräldrars kärlek. När min pappa i stället försvann, alltmer fångad i en accelererande alkoholism, gjorde jag samma tolkning som så många andra barn: Hur kan han välja flaskan före mig? Jag uppfattade det som kärlekslöshet och skulden kunde bara vara min.

Mer visste jag inte om alkoholism. Då. Inte han heller kanske. Ändå blev kärleken till mina barn det som hjälpte mig att ta mig ur min egen alkoholism. Alkohol och droger gör oss oförmögna till kärlek. Vi är inte trovärdiga om vi både säger jag älskar dig och samtidigt är borta i berusning.

Könsrollerna hemma var nästan huggna i sten. Pappa jobbade borta och fick betalt. Mamma jobbade hemma, obetalt. Tills pappa inte jobbade alls och mamma fick jobba både betalt och obetalt. Den klassiska alkoholisthustruns könsroll. Kärleken kom i kläm.

Som tonåring försökte jag vara den jag trodde att jag förväntades vara. Slitna anatomiböcker och smygtittande i herrtidningar gav bilder. Skolan och vuxenvärlden gav varken kunskaper eller stöd. De sexuella erfarenheterna fick man göra på egen hand. Att "leva upp till" skymde upplevelsen. Normen var starkare än nyfikenheten. Lärandet större än lusten. Vad som var jag visste jag lite om.

Som partner har jag förväntats leva och älska utifrån begränsande föreställningar om kvinnor, män och kärlek. Jag har inte alltid hanterat det på ett konstruktivt sätt. Infriat förväntade "måsten" för att sedan göra det jag själv vill. Gjort i ordning före och tagit hand om efter.

Med stigande ålder och växande livserfarenhet kunde jag ta till mig saknade kunskaper och insikter. Jag kunde se hur hårt de stereotypa könsrollerna formar och begränsar våra liv. Jag kunde se hur "över" och "under" hängde ihop. Att mäns "mer" (makt, lön, osv) förutsätter kvinnors "mindre".

Som många andra hade jag försökt förneka den här bilden i mitt eget liv: "Jag har själv valt mitt sätt att leva - ingen annan styr mig. Jag är varken svag eller offer." Nu kände jag att jag inte längre behövde försvara den bilden.

Kanske spelade det roll att barnen var utflugna och att jag odramatiskt hade avslutat ett längre förhållande. Men framför allt fanns det en vrå inuti mig där jag inte längre kände mig hotad av tanken på förändringar.

Kanske var det också därför som jag i ett oväntat möte med en ny människa också upptäckte att kärleken varken har ålder eller kön. För första gången i mitt liv älskar jag inte en man för att han är man, utan en människa för att han är den människa han är.

Alla hjärtans dag är en bra dag för att börja valrörelsens offentliga samtal. Mina erfarenheter av kärleken har lett mig till slutsatsen att vi behöver en visionär politik som förstår att sätta arbetet mot könsmaktordningen högst på dagordningen. Politiska reformer löser inte allt. Men kärleken skulle få betydligt större svängrum med individualiserad föräldraförsäkring, rättvisa löner, ett prioriterat arbete mot mäns våld mot kvinnor och genom en förstärkt och förbättrad sex- och samlevnadsundervisning i skolan.

Jag skulle vilja att de partier som verkar tycka att vi ska stanna i de stereotypa könsrollerna (eftersom de inte angriper dem) berättade hur deras bild av kärleken ser ut.

Och kom inte och säg att er politik inte har något med kärlek att göra! Den som säger så säger ju att politiken inte alls handlar om våra liv.

Och så illa är det väl ändå inte?kärleken till mina barn det som hjälpte mig att ta mig ur min egen alkoholism.

Gudrun Schyman (56 år Simrishamn talesperson för Feministiskt initiativ)