ÅSIKT

Tjejerna ska betala – det är så sorgligt

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Det vi andra kallar brott vill Johan Hakelius tysta och ignorera

Foto: Jag trodde verkligen jag hade läst allt om sexuella ofredanden på festival. Tills Johan Hakelius inte kunde motstå att skriva en krönika om ofredanden på festival, skriver kriminolog Nina Rung.

DEBATT. Sexuella ofredanden på festival. Brott som kommit att debatteras, problematiseras och lyftas denna sommar. Knappt något ämne har varit så frekvent diskuterat.

Det har diskuterats om polisens kampanj #tafsainte var genial eller katastrofal.

Det har ropats om hårdare straff, unga har fått komma till tals och festivaler har satsat på säkerhet och trygghet som aldrig förr.

Bra så. Debatten har medfört ett fokus på sexuella ofredanden, anmälningarna har ökat och förhoppningsvis fortsätter politiker att intressera sig för samhällsproblemet med sexualbrott på unga tjejer. Även det bra.

Debatten har dock kantrat betänkligt flertalet gånger. När tvärsäkra röster skrikit sig hesa om vilka som ligger bakom alla sexualbrott.

När de velat missförstå och misstänkliggjort information från myndigheter och officiell statistik.

När många män, ja och en del kvinnor, har använt sig av den alldeles för utslitna frasen “inte alla män”, eller ”inte alla pojkar” i det här fallet.

Jag trodde verkligen jag hade läst allt. Tills Johan Hakelius inte kunde motstå att skriva en krönika om ofredanden på festival.

Han inser själv att det är ett “självmord” att som medelålders man skriva om ämnet. Ändå kan han bara inte låta bli. Det skulle han ha gjort.

Han menar, på fullaste allvar förmodar jag, att vuxna ska hjälpa unga med proportioner, även om det ”kostar lite grand”.

Kostar för vem?

Är det de unga tjejerna som ska betala priset? Igen? Verkligen? Så de många tusen år av sexuella övergrepp han refererar till, har de inte lärt oss något?

Han menar att ”obehagen”, alltså det vi andra kallar brott, på unga tjejer inte ska bekräftas, utan tystas och ignoreras.

Jag trodde vi åtminstone kommit så långt att vi kunde enas kring att inte skuldbelägga de utsatta för sexualbrott. Utan placera skammen och skulden där den hör hemma – hos gärningsmännen.

Jag undrar därför uppriktigt; Vem ska ta kostnaden?

Jag vet inte om Johan Hakelius pratar i egen sak här. Om de “pinsamma tonårsfumlet” eller ”de ovälkomna handpåläggningarna” han nu som vuxen man skriver om är för att rättfärdiga hans tonårsjags handlanden. Jag börjar faktiskt undra kring hans drivkraft när det är så mycket i texten som är så djupt problematiskt. Allt från att han misstänkliggör ja, osynliggör unga tjejers utsatthet. Till att normalisera och trivialisera normer som bidrar till pojkars användning av sexualiserat våld.

Det är med förvåning, frustration och sorg jag läser Johan Hakelius text. Att en medelålders man tar sig rätten att berätta för unga tjejer att de inte utsatts för brott i egentlig mening.

Det påminner mig om ansvarsavskrivandet många män som tagit sig rätten att kränka tjejers integritet och kroppar uttrycker. Olika grader av förminskande och förlöjligande av tjejers erfarenheter.

Så nej, Johan Hakelius. Frågan alla ställer sig är inte hur många av de anmälda övergreppen som faktisk var övergrepp. Frågan alla ställer sig är varför du vill få dem till något annat.

Nina Rung, kriminolog och barnrättsexpert

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM

Debatt