ÅSIKT

Kvotering skapar inte jämställdhet

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Lena Olving: Det viktiga arbetet sker i vardagen – inte i styrelserummet

Lena Olving utsågs till Sveriges mäktigaste affärskvinna av Veckans Affärer i måndags.

I dagens debatt om jämställdhet i näringslivet ställer sig många utanför dörren till styrelserummen och knackar på. När dörren sedan inte öppnas för ena halvan av befolkningen kommer kravet på kvotering. Men båda vägarna leder fel. Jämställdhet börjar inte i styrelserummet, och kvotering förändrar inte attityder.

Kvotering är ett hett ämne, och frågan aktualiserades ytterligare då vi tidigare i veckan högtidlighöll Internationella kvinnodagen för hundrade gången. Återigen kunde vi konstatera att det i näringslivstoppen och i bolagsstyrelserna fortfarande är allt för få kvinnor.

Jag personligen fick också anledning att fundera ett extra varv över jämställdhet, då jag samma dag utnämndes av Veckans Affärer till Sveriges mäktigaste näringslivskvinna.

Det är en position som jag är stolt och glad över, samtidigt som vi i den bästa av världar skulle klara oss utan en sådan lista. Som verkligheten ser ut i dag tror jag dock att den behövs, som inspiration för andra kvinnor och för att sätta press på ledare som inte tagit sitt ansvar i jämställdhetsfrågan.

Jämlikhet mellan kvinnor och män är en angelägen fråga, men jag skulle gärna se att vi också lyfte blicken och tittade på mångfald i vidare mening. Jag är nämligen övertygad om att sann mångfald, där vi drar nytta av människors olikheter, skapar bättre dynamik och resultat i en arbetsgrupp. Som chef vill jag inte bara omge mig med duktiga medarbetare. Jag vill också ha en mix av olika kompetenser, erfarenheter och egenskaper som tar fram det bästa i varje team.

Dit når vi inte via kvotering och inte heller genom att stirra oss blinda på styrelseposter.

Kvotering till styrelser är en symbolfråga som i praktiken inte skulle innebära en så stor och viktig förändring som det ofta tas för givet i debatten. Vägen till ett jämlikt näringsliv som präglas av mångfald slutar förhoppningsvis i styrelserummen, men den kan knappast börja där. Det är i stället i vardagen – på kontoret, verkstadsgolvet och på anställningsintervjun – som det mest meningsfulla arbetet görs.

Grunden till en framgångsrik karriär läggs nämligen tidigt, och den läggs av flera personer. Det spelar ingen roll hur kompetent och stark en människa är, ingen gör karriär på egen hand. Att ha personer omkring sig som stöttar, på arbetet och privat, är nödvändigt. Att verka i en organisation som ser mångfald för vad det är – en lönsamhetsfråga – underlättar förstås också.

I näringslivet är vi duktiga på att avslöja skillnader mellan ord och handling, åtminstone så länge det handlar om våra egna affärer. Vi planerar, budgeterar, sätter mål och gör upp tidplaner, allt för att kunna leverera. På så vis skaffar vi oss också redskap för att granska och följa upp verksamheten och se vad som kan förbättras. Och vi vet att målstyrning är ett bra redskap för fokusering och förändring. Jag menar att frågor som rör mångfald bör hanteras på samma strukturerade sätt.

Inget av detta handlar om tvångsmässig kvotering. Det handlar om insikt och attityd. Bara genom ett gemensamt förändringsarbete där gamla tankemönster ifrågasätts och ersätts med nya, reformerar vi synen på mångfald i grunden. Och det är dit vi måste nå för att förändringen ska vara äkta och bestående.

Kraven på kvotering till styrelser lär inte försvinna. De kommer snarare att växa sig starkare så länge näringslivet inte lever upp till förväntade resultat. Sett med politikernas ögon kan vi välja mellan att ta vårt ansvar eller bli föremål för lagstiftning.

Min linje bygger på frivillighet: Vi måste arbeta på bredden och djupet för att förändra attityder och för att skapa likvärdiga förutsättningar för alla. Vi måste också sätta tydliga mål för dessa ansträngningar.

Med en sund affärsmässig syn, tillsammans med viljan till förändring, behövs inga kvoteringslagar och styrelsen kan upphöra att vara en symbol för bristen på mångfald.

Istället kan vi rikta fokus mot den mycket viktigare verklighet och vardag som de allra flesta av oss befinner oss i.

Lena Olving

ARTIKELN HANDLAR OM