ÅSIKT

Borg har spelat bort 32 000 jobb

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Gustav Fridolin (MP): Sätt arbetslösa i arbete i stället för att ge dem a-kassa

Foto: Finansminister Anders Borgs besparingar förstör för kommande generationer, enligt Miljöpartiets Gustav Fridolin.

Anders Borg är en spelare. På pokerbordet har han just skjutit fram insatsen i potten i mitten: ett antal tiotusen kommunalt anställda som kanske eller kanske inte kommer att förlora sina jobb det närmaste året.

Borg är säker på sin sak, i vårbudgeten skriver han att ”Bedömningen är att inga ytterligare resurser för närvarande behöver tillföras kommunsektorn av konjunkturstabiliserande skäl”.

Borg kastar en blick i de kort han håller strax nedanför hakan och nickar för sig själv. Jo, när fler får arbete kommer kommunernas skattekraft att öka på ett sådant sätt att inga neddragningar blir nödvändiga. Han är nöjd med sin hand och litar på sin prognos. Han tänker inte ge kommunerna lika mycket pengar nästa år som i år. Skillnaden för kommunerna i statsbidrag mellan 2010 och 2011 blir därmed minus 12 miljarder. Runt pokerbordet är det tyst som på Eurosports sändningar, alla kommunalråd ber en stilla bön om att arbetslösheten ska sjunka.

Men sanningen är att det i stället är antalet anställda i den offentliga sektorn som har sjunkit under krisen, och att minskningen är störst ute i kommunerna. Eftersom det snurrar runt så många olika siffror i debatten, bad jag riksdagens utredningstjänst undersöka hur många jobb som försvunnit i den offentliga sektorn under krisen. Det handlar om 35 000 jobb som försvunnit under 2008 och 2009, varav lite drygt 32 000 i kommunerna. Det motsvarar att fler än fem stora SAAB-fabriker skulle stänga igen för gott.

Borg vill ge sken av att skolan och vården har klarat sig igenom krisen oskadda och att inget mer finns att göra, men så är inte fallet. Skolverket redovisar att lärartätheten sjunker, och i många landsting är man mitt inne i stora sparprogram.

Vi kan alltså inte direkt tala om någon risk för att kommunerna skulle råka få för mycket resurser eller för många anställda ifall staten gav dem ett handtag. De har ju redan tappat folk och skulle behöva fler händer i omsorgen och lärare i skolan – om de bara hade råd. Det finns i en ekonomi med hög arbetslöshet inte precis någon fara för att pengar till kommunerna skulle öka risken för överhettning i ekonomin, sätter man en tändsticka till en isbit är sannolikheten att den tar eld ganska liten.

Snarare är det så att den risk man skulle ta genom att ge kommunerna mer pengar på det sätt som de rödgröna nu föreslår, 12 miljarder extra under två år, är ganska mycket mindre än den man tar genom att inte ge dem pengar.

Att sätta arbetslösa i arbete i stället för att ge dem a-kassa skapar bara risker som att gamla får bättre omvårdnad, att barnen lär sig mer i skolan eller att fler ungdomsgårdar och bibliotek kan hålla öppet. Det är i alla fall risker som jag är beredd att ta.

Den risk som Anders Borg tar är värre. Vi ser ju alla hans kort väldigt väl, vi vet att han inte kan vara så säker som han kanske ett valår vill ge sken av. TCO har räknat ut att med regeringens politik är det som ligger framför kommunerna snarare att ge ytterligare 20?000 personer sparken.

De kortsiktiga besparingar som kommunerna kan tvingas till kommer att bli långsiktigt dyra. De investeringar vi gör i barn och ungdomar i dag är det som i realiteten bestämmer hur ekonomin ser ut i morgon. Nedlagda ungdomsgårdar, färre lärare och stängda bibliotek står oss dyrt i framtiden.

Det är så vi förlorar morgon­dagens talanger, uppfinnare och entreprenörer. Och en enda unge i en marginaliserad situation kostar samhället tolv och en halv miljoner kronor.

Så varför lägger Borg den framtida ekonomin och tiotustentals människors arbete i potten? ­Svaret är möjligen att han annars måste satsa den borgerliga regeringens framtida skattesänkningar. Det är ju inte hoppet om ­bättre skolor och äldreomsorg som alliansen primärt går till val på, utan möjligheten att sänka skatterna ytterligare.

I detta ligger en större fråga än den om huruvida konjunkturen vänt eller hur kommunerna kommer att hantera olika framtidsbedömningar. Här ryms en grundläggande moralisk fråga: Ska krisen betalas av oss alla med några hundralappar i månaden, eller ska den betalas av ett fåtal som förlorar jobb och trygghet?

32 000 färre arbetar i kommunerna nu än 2007. Det kan vara ytterligare ett par tiotusen färre om ett år. Att rädda de jobben är ingen stor sak för statens budget, men en gigantisk sak för skolan som nu mister sina lärare, för barnomsorgen som får större grupper, för äldreboendet som tvingas lägga ner.

Och i grunden finns det såklart inget som säger att det är bättre ekonomi att betala kostnaderna för lärares och sjuksköterskors arbetslöshet, än att betala dem för att undervisa och vår

Gustav Fridolin