Debatt

Det knyter sig i magen när ledningen pratar

Undersköterska: Att tala om ”god beredskap” och gå vidare med varsel visar att vi inte betyder någonting

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ingen av dom som uttalar sig om att vi har ”mycket god beredskap” har stått där tillsammans med oss och arbetat i full skyddsutrustning, behövt stå öga mot öga med förtvivlade närstående eller placerat någon i en svart liksäck med varningstejp på, skriver undersköterskan Sara Nordin.

Foto: PRIVAT
DEBATT

DEBATT. När ska jag sluta förvånas och bli besviken över de uttalanden som kommer från ledningen på Karolinska sjukhuset, KS, och dess pressmänniskor? Man kan tycka att jag vid det här laget borde ha vant mig vid ord som förmedlar att vi är övermänskliga och samtidigt utbytbara.

För det vore övermänskligt att klara av ännu en våg av denna pandemi om vi skulle behöva arbeta med samma, eller i värsta fall mindre, personalstyrka.

Ännu en artikel i en stor tidning om varslen på Karolinska, en i mängden.

Men den här gången knyter det sig i min mage och jag fylls av en känsla av obehag, nästan illamående. Arrogansen i uttalandet ”vi har mycket god beredskap och vi kan återigen växla upp som vi gjorde i våras om det krävs” som kommer från HR-chefen gör mig både ledsen och arg – och ännu en gång uppgiven.

Inte för min egen skull, jag har sagt upp mig, jag kommer inte behöva växla upp igen. Vi är över 30 anställda från IVA som inte kommer behöva ställa upp för Karolinska sjuhuset i höst igen.

Men de som är kvar då, de som inte bara ska försöka jobba in en vårdskuld, utan dessutom göra det utan en stor del av sina kollegor som tar med sig åratal av erfarenhet när vi går, hur ska dom orka?

Vet inte hur många gånger jag har sagt det nu, men det tål att upprepas: Det går inte att ersätta erfarenhet med ett par oerfarna händer och förvänta sig att resultatet ska bli detsamma.

Och det går på inga sätt att varsla och tro att vi fortfarande ska kunna bedriva god vård. Det går inte att påstå att patientsäkerheten inte påverkas av de varsel som fortfarande ligger kvar.

Kanske påverkas jag lite extra av sådana uttalanden nu efter att ha befunnit mig inne på Covid-IVA hela våren och en stor del av sommaren och sett hur den både psykiskt och fysiskt tunga arbetsbördan långsamt fått glöden att försvinna från många av mina kollegors ögon.

Ingen av dom som uttalar sig om att vi har ”mycket god beredskap” har stått där tillsammans med oss och arbetat i full skyddsutrustning, 12–13 timmar i streck, 48–65 timmar i veckan sedan i mars (ja, det är fortfarande krisavtal på KS IVA). Ingen av dom har behövt stå öga mot öga med förtvivlade närstående som ber om att få komma in, bara en gång, bara en liten stund eller placerat någon i en svart liksäck med varningstejp på. Ja jag skulle kunna göra listan hur lång som helst.

Men det går heller inte att skylla alla dessa negativa känslor och upplevelser på covidpandemin. På många ställen läser jag att vårdpersonal sagt upp sig på grund av covid när vi i själva verket var många som funderade på att sluta redan innan pandemin.

Som hade fått nog av det ständiga, illa dolda, budskapet om att vi inte betyder något för vår arbetsgivare, oavsett om man då syftar på sjukhusledningen eller regionen.

Nu väntar en höst där allt känns väldigt osäkert. Kommer det en ny våg? Kommer det bli aktuellt med ett krisavtal igen och i sådana fall, vem ska orka jobba lika hårt ännu en gång? Några av dom som den här vändan fick läkarintyg på att dom inte ska jobba mer än 100 procent av hälsoskäl? Eller kanske några av dom som tillslut blev sjukskrivna? Vem ska ännu en gång orka jobba på ett sätt som gör att man inte träffar sina små barn på 3 dygn?

I ett mejl till personalen skriver skriver sjukhusdirektören på KS Björn Zoega själv att cirka 1 000 anställda har använt sig av den psykologhjälp som funnits tillgänglig under pandemin.

Låter det som personal som är redo att ta sig an både vårdskuld och en eventuell andra våg?

Det är helt orimligt att begära att vi ska steppa upp, växla upp, kavla upp, bita ihop, köra på, bedriva en vård i världsklass med ledorden ”Ansvar, medmänsklighet, helhetssyn”, samtidigt som ledningen genom bland annat detta varsel ger blanka fan i just dessa ledord.

Tänk om någon i ledningen skulle säga något i stil med ”i höst kommer vi göra vårt yttersta för att ta hand om våra anställda, de har under lång tid arbetat oerhört hårt och nu behöver dom få landa och återhämta sig”.


Sara Nordin, medlem i Stockholms sjukvårdsupprop, undersköterska på IVA, Karoliska sjukhuset

Debattören Sara Nordin arbetar som undersköterska på IVA vid Karoliska sjukhuset.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Publisert:

ÄMNEN I ARTIKELN

Vreden i vården

Vård & omsorg

Coronaviruset

Karolinska universitetssjukhuset