Vilket nyliberalt lik är det vi ska begrava?

Stig-Björn Ljunggren: Det räcker inte att skylla alla problem på ”nyliberalismen”

Publicerad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Foto: TT (Montage)
De som snackar om att nyliberalismen måste begravas bör förklara vad de menar. För utan den tydligheten kommer vi inte vidare – och får i stället leva med att den politiska scenen helt tas över av dem som är övertydliga om vart de strävar, skriver Stig-Björn Ljunggren.

DEBATT. Ett av samtidens mantran är att nyliberalismen är död och måste begravas.
Ja, det är på tiden. Med tanke på att nyliberalismen dödförklarats ett stort antal gånger är det inte ett dumt förslag.

Socialdemokraterna förklarade exempelvis nyliberalismen besegrad efter valet 1982, 1985 och 1988. Och ytterligare några gånger efter det har nyliberalismen ansetts besegrad.

Och efter att den förintats så grundligt har den därefter återuppstått som anklagad för alla slags dumheter, från hur penningstinna profitörer härjat välfärden, till att ha krattat manegen för populismen.

För att gång på gång kunna döda och återuppliva nyliberalismen kravs att den är notoriskt illa definierad. De som angriper nyliberalismen är oerhört noga med att inte tydligt bestämma exakt vad de anklagar. Nyliberalism kan vara allt från utebliven snö på julafton till bidragsfifflande välfärdsdirektörer. Nyliberalismens spöke kan se ut hur som helst, beroende på vad den anklagande inte tycker om.

Ett bra exempel på detta är Aftonbladet Debatt häromdagen när några socialdemokratiska studenter hävdade att socialdemokraterna borde lämna regeringen. Dock utan att nämna vilka de vill ha i stället. Och hela artikeln bygger på att problemet är den döende nyliberalismen. 

Men vad är det för lik som ska begravas?

Nyliberaler utgår från att vi äger oss själva. Inte staten, familjen, släkten, bolaget eller samhället.

Är det feltänkt? Ska någon kollektiv gemenskap ta över ägarskapet av oss? Vem i så fall?

Nyliberalerna ser, som en konsekvens av självägarskapet, att den stora starka staten borde monteras ner och folk få bestämma själva.

Att denna individualistiska hållning gått längre i Sverige än i många andra länder beror på att den svenska välfärdsstaten också gjort denna slags frihet möjlig. Detta har nyliberaler inte orkat erkänna – och socialdemokrater inte önskat fatta.

De omtalade mätningarna från World Value Survey har gång på gång visat oss vilka individualistiska extremister vi är i detta land. Men de som angriper nyliberalismen brukar dock sällan säga att de ska ändra på detta och göra oss mer traditionalistiska eller kollektivistiska – som exempelvis Sverigedemokraterna vill.

Och de som nu vill begrava nyliberalismen, återreglera Sverige och sätta den jämlika kyrkan mitt i byn, gäller det också en återgång till den tid när den som sålde kräftor före ett visst datum i augusti kunde bötfällas?

Ska staten åter äga våra telefoner?

Den nyliberala epoken i svensk politik inleddes 1979 när riksdagen beslutade om att tillåta folk bygga en liten stuga på tomten utan att fråga staten om lov. Den så kallade ”Friggeboden” är ett övertydligt exempel på hur nyliberaler kan ställa till det om de får politiskt inflytande.

Ändra på det?

Vi kan anta att svaret är nej. Inte heller ska nyliberala påfund som radiokanaler som spelar popmusik avskaffas, eller staten bestämma vad som ska ses på tv.

Nyliberala reformer som givit oss valfrihetsladdade plockbutiker på Systembolaget och att få vinlådor levererade till dörren får nog vara kvar. Liksom att vi har uteserveringar där det är tillåtet att ta en öl trots att förbipasserande kan se festandet och därmed inledas i frestelse.

Det är möjligt att köpa huvudvärkspulver på livsmedelsbutiken i stället för att vänta på att apoteket öppnar i morgon klockan 10. 

Ändra på det?

Och ska staten bestämma vilka skolor barnen ska gå i? Eller vilket BB – och under vilka former – som kvinnorna ska föda?

Dessa retoriska frågor skrivs för att påtala att de som snackar om nyliberalism i fortsättningen bör vara vänliga att definiera vad det egentligen är de pratar om.

För utan den tydligheten kommer vi inte vidare – vi får i stället leva med att den politiska scenen helt tas över av dem som är övertydliga om vart de strävar.


Stig-Björn Ljunggren, statsvetare och tillträdande politisk chefredaktör för Sydöstran, Blekinge.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:34

Gå med i vår opinionspanel du också

Vill du vara med och svara på Inizios undersökningar där vi tar reda på vad svenska folket tycker om olika frågor? Resultat presenteras bland annat i Aftonbladet. Det är frivilligt att svara, du är anonym och kan gå ur när du vill. Klicka på länken för att anmäla dig.

Publicerad: