ÅSIKT

Vår historia är blodig – framtiden vilar på oss

Debattören: Vi måste förstå hur människor fungerar och vad som får oss att acceptera förtryck

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Montage TT
DEBATT

DEBATT. Jag ska måla fan på väggen om vår roll i världens elände. Jag tror att vi behöver det.

1985 hittade Harvardforskaren Bardakjian anteckningar från ett av Adolf Hitlers tal: ”Vår styrka ska finnas i vår snabbhet och skoningslöshet”, stod det.

”Trots allt, vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?”

Vad kan vi svara? Minns vi folkmordet Seyfo i skuggan av första världskriget? Ungturkarna ville ha ett etniskt rent land, en religion, ett enda språk. Därför mördades mellan en och två miljoner människor. Assyrierna dog i sina byar, armenierna under långa dödsmarscher.

Därefter tystnad. Ingen skulle komma ihåg dem, ens känna till att de existerat.

Historien upprepade sig. Hitler ville utplåna judar, romer, funktionshindrade och homosexuella. Kommunistiska Stalin- och Mao-regimerna och Kambodjas röda khmerer mördade sin egen befolkning. Saddam Hussein dödade kurder med sarin- och senapsgas. Och Rwanda och Srebrenica var inte alls länge sedan.

Ett mönster återkommer. Grupp ställs mot grupp, mer så i ekonomisk svacka, i instabilitet. Människor pekas ut som hot. Vilseledning och fake news. En allt mer upphetsad atmosfär. Judarna är råttor. Muslimer grisar. Tutsierna i Rwanda kackerlackor. Den som inte är människa har inte längre rätt att existera.

Så en dödens stafett. Människors hela kultur utplånas, sedan ifrågasätts om de döda ens dött.

Ett minnesmord. Författaren Orhan Pamuk har lyft detta - prisbelönats och åtalats. ”Trettio tusen kurder och en miljon armenier har dödats här, och nästan ingen annan än jag vågar tala om det”, skriver han i sin roman Snö. Hans stad Kars finns på riktigt. Husen står tomma. Snön censurerar och döljer spåren. Pamuk säger det inte, men läsaren vet: Turkiet vill inte kännas vid vad som hänt. Och ibland låter även Sverige tystnaden fortgå.

Vårt land har ett ansvar. Vår regering måste fördöma de folkmord som drabbat människor genom historien - synliggöra och läka varande sår i barn och barnbarn.

Historikern Richard G. Hovannisian kallar alternativet för minnesmord. ”Förintelse av ett folk kräver kvävning av hågkomst. Falsifiering, villfarelse och halvsanningar reducerar det som var till det som kan ha varit eller kanske inte har alls varit”.

Vi måste också var och en begripa hur vi människor är funtade, vad som får oss att acceptera vilseledning, villfarelser och förtryck. Och vi behöver känna igen nutidens chefredaktör i Pamuks roman Snö, han som skriver nyheter innan de äger rum.

”Ni skulle se hur häpna de blir när saker och ting utspelar sig precis så som vi först har beskrivit dem. Det är detta modern journalistik handlar om.”

Chefredaktörens ord. En självuppfyllande profetia. Någon målar medvetet upp en bild – därefter agerar vi andra på den, tills den känns alldeles sann.

Samma finter finns i svenska alternativa medier. Samma agendor och långsiktiga mål. I Sverige 2018 är det inte självklart vad texten syftar på när ett riksdagsparti publicerar annonser med texten ”I vår kommun möter ogräset motstånd”.

Var och en av oss formar framtiden. För detta behöver vi kunskap och källkritik, tydlighet och skarpa strålkastare som förhindrar att historien upprepar sig. Barn i alla skolor behöver lära sig förstå detta. Vi vuxna måste stanna upp, tänka efter.

Människans historia är blodig. Framtiden beror på regeringar, på bra lärare och på oss var och en.

”Vem kommer i dag ihåg utrotningen av armenierna?” frågade Hitler.

Jag vill att vi svarar ”Vi minns. Vi minns högljutt, för detta får aldrig hända igen.”


Lina Nordquist, riksdagskandidat (L)


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM