ÅSIKT

Rasismens grund är alltid rädslan

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Patrik Lundberg: Numera stannar jag och frågar - varför hånar ni mig?

"De ser inte sina handlingar som rasism - där ligger grundproblemet", skriver Patrik Lundberg om dem som kommenterar hans hudfärg.

En gymnasieskola i mängden, ett författarbesök.

Jag pratar om människovärde. Som vanligt räcker en pojke upp handen och påstår att man inte kan säga någonting i det här landet utan att stämplas som rasist.

–Som vadå? frågar jag.

–Negerboll, säger pojken och hans kompisar nickar.

När eleverna lämnar salen dröjer sig en annan pojke kvar. En gänglig pojke med mörk hy, lockigt hår och välstruken skjorta. Han ber mig om råd, eftersom hans tillvaro har förändrats.

–Jag trivdes i min gamla stad, på min förra skola. Men här kallar folk mig för neger. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Han får mig att bli stum. Inte bara för att jag saknar ord, utan för att jag mardrömmer mig tillbaka till min egen barndom.

Rasismen var ett säkert kort för alla som ville göra mig illa. Den fanns alltid där som ett tjuvnyp för den som inte hade några argument kvar. Som en glidtackling bakifrån. Som kryptonit.

På en sekund kunde de avväpna mig. Och på samma sätt kan jag fortfarande känna ångest när jag rör mig på gatorna. Kommer någon att skrika efter mig och kommentera min hudfärg?

Oftast inte, men det är ingen tröst när det väl händer.

Hur mycket det än tar emot brukar jag nu för tiden stanna till, fråga varför de hånar mig. Och svaren jag får förklarar allting. De ser inte sina handlingar som rasism. Däri ligger grundproblemet för mig, för pojken på skolan och för de hundratusentals svenskar som inte ser ut som alla andra.

Jag tänker på Olof Palmes klassiska radiotal från 1965.

Kanske menar den som handlar inte så illa. Men för den som träffas kan det riva upp sår som aldrig läks.

Palme pratade om invandringen och hur den påverkade Sverige och svenskarna. Talet kan i dag, nästan 50 år senare, fortfarande ses som en nyckel till att förstå vårt samhälle.

Rasismen gror nämligen inte bara i riksdagen och EU-parlamentet.

Fördomen behöver inte förankras i någon vederstygglig teori. Den har ett mycket enklare ursprung. Fördomen har alltid sin rot i vardagslivet.

Palme förklarade vad många i dag verkar ha glömt. Att okunnighet och rädsla är den grund som rasismen måste vila på för att fortsätta växa. Okunnighet om andra människors sätt att leva. Rädsla för att förlora ett socialt privilegium. Och i rädslan ligger själva missförståndet.

Ett privilegium är inte en bonus du får för att du är vit. Det är vad du slipper: Att söka jobb och bli nekad intervju på grund av ditt namn. Att stoppas av entrévärden på grund av fylla, trots att du är nykter. Att få spottloskor efter dig för att du bär slöja.

Rasism är den yttersta konsekvensen av fördomar. Därför behöver vi förstå strukturen, hur allting hänger ihop. Hur fördomarna öppnar för rasism i vardagslivet och sedan kan frodas ända upp i maktens korridorer.

Om du, pojken med det lockiga håret, läser det här så ska jag förklara vad jag inte lyckades säga när vi sågs.

Fördomar kan bara lindras med upplysning. Du och jag kan visa strupen och berätta för människor om de sårar oss. Du och jag kan prata med våra kompisar, uppmärksamma dem om att vi upplever saker som de kanske inte ser eller hör.

Du och jag kan fundera på vad vi själva säger och gör som kan såra andra.

Men känn inte skuld eller skam. Ansvaret ligger främst inte på oss två, utan på alla. Att påminna varandra.

En människas hudfärg, ras, språk och födelseort har ju ingenting med mänskliga kvaliteter att göra.

Vi gillar olika har en föregångare som heter "Rör inte min kompis". Tillsammans gestaltar kampanjerna allt som jag brinner för: Solidaritet.

För mig är det att dela med sig. Alla är olika och alla behövs. Och lika enkel som fördomen är att ta till, lika lätt är den att avslöja.

Med kärlek, med kunskap och med öppenhet.

Patrik Lundberg