ÅSIKT

Sluta med psykopat- stämpeln

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Ricard A R Nilsson: Experterna är oeniga – använd inte diagnosen

Foto: Foto: TV3
FARLIG Hannibal Lecter är filmhistoriens kanske mest kända psykopat. Dagens debattör ifrågasätter hur begreppet används inom kriminalvården i Sverige i dag.

Psykopat är ett laddat ord som ofta används för att beskriva en kall, okänslig och helt enkelt galen person. Media har populariserat begreppet på olika sätt, exempelvis finner man ofta ”test” som sägs kunna avgöra om chefen, grannen eller någon annan i omgivningen är psykopat. I mer officiella sammanhang, bland annat inom Kriminalvården, är psykopati något som kan ha en avgörande inverkan på om en viss intagen får permissioner eller möjlighet att delta i rehabiliterande programverksamhet.

Men vad är egentligen en psykopat och är det en diagnos som kan anses vila på en vetenskaplig grund?

I en magisteruppsats har jag undersökt hur den svenska psykologiska samt psykiatriska expertisen ser på begreppet psykopati samt jämfört resultaten med hur Kriminalvården använder diagnosen i sin verksamhet. Ett flertal av Sveriges mest sakkunniga har besvarat ett antal frågor som behandlar olika aspekter av begreppet. Av svaren som gavs är det uppenbart att en konsensus saknas beträffande avgörande frågor som: på vilken grund bör en psykopatidiagnos ställas? Anses psykopater behandlingsbara? Kan psykopati användas som ett instrument för att förutsäga framtida våldsrelaterad brottslighet?

En psykopatidiagnos ställs utifrån den psykopatiska checklistan (PCL). Denna lista består av 20 frågeställningar vars svar kan rankas enligt skalan 0,1–2. Maximalt kan en person få 40 poäng och alla som uppnår 30 poäng anses vara psykopater. Men frånsett att PCL består av ett antal frågor som ska besvaras om den person som ska bedömas är sakkunniga oense.

Expertisens åsikter om den rent praktiska proceduren för att diagnostisera en person som psykopat varierar. De som insisterar på den högsta bevisbördan klargjorde att det krävs minst tre separata samtal med den som ska bedömas, och dessutom måste man ta del av relevant bakgrundsmaterial innan en diagnos kan ställas. Medan de som vidhåller den lägsta bevisnivån anser att man inte behöver träffa den som bedömningen gäller, utan relevant bakgrundsmaterial är tillräckligt.

Om psykopater kan behandlas är ett annat område inom vilket de sakkunnigas åsikter skiljer sig. Vissa ser psykopati som behandlingsbar medan andra inte gör det. De flesta har en tudelad uppfattning, det vill säga att om vissa kriterier är uppfyllda finns det en möjlighet att i vart fall reducera psykopatens negativa beteende genom att ge honom de kognitiva verktyg som krävs för att fatta rätt beslut i risksituationer. Huruvida psykopater kan behandlas eller ej är alltså fortfarande en öppen fråga.

Vad slutligen gäller möjligheten att använda psykopati som en prediktor för återfall verkar det som om de senaste vetenskapliga rönen visar på en viss konsensus, men sett till de svar som getts av expertisen i denna undersökning skiljer sig åsikterna åt gällande psykopatins prediktiva värde. Somliga anser att återfall kan förutses medan andra menar att det med enbart psykopatins hjälp inte finns någon möjlighet att försöka prognostisera framtida beteende.

Enligt Kriminalvårdens föreskrifter är psykopati den enda psykologiska diagnos som specifikt ska eftersökas. Den används således ofta som underlag för avslag av en intagens möjligheter till permissioner, behandling och placeringar. Det är högst besynnerligt att en diagnos som enligt flera experter inte ens uppfyller grundläggande krav på vetenskaplig validitet tillåts ha en så avgörande inverkan på en intagens verkställighet. Till och med Kriminalvårdens forskningschef Martin Grann är av åsikten att psykopati är en mycket stigmatiserande, tillika nedsättande diagnos som inte bör användas. Frågan är då varför Kriminalvården avslår bland annat möjligheten till deltagande i rehabiliterande verksamhet endast med hänvisning till att en intagen är klassad som psykopat.

Svaret kan vara att psykopati är en bekväm diagnos att använda sig av. Genom att en intagen diagnostiseras som psykopat kan Kriminalvården vägra allehanda möjligheter till permissioner, behandlingar med mera.

Dessutom kan man i media hävda att fängelserna befolkas av ett hårdare och hänsynslösare klientel, vilket då skulle hjälpa till att motivera tuffare tag. Det är helt enkelt tal om en slasktrattsdiagnos som kan tas till vid behov.

Med beaktande av att den samlade psykologiska och psykiatriska expertisen inte är överens om ett flertal centrala aspekter av psykopatidiagnosen, bör den inte användas i kliniska sammanhang.

Dagens debattör

Ricard A R Nilsson

Fil kand psykologi, fil mag sociologi.

Intagen Kriminalvårdsanstalten Tidaholm, ordförande i FRIO.