ÅSIKT

Klasskamp – för slöfockar?

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Janerik Larsson: ”Den nya svenska arbetarklassen är de som inte arbetar”

Foto: ”Detta är vad vänstern begär av sina kärnväljare: jobba hårt för att finansiera välfärden, så ska vi kämpa för andras rätt att slippa”. Teckning: GUNNAR PERSSON

Det mesta har förändrats i den politiska debatten de senaste 30 åren. Trendiga idéer har kommit och gått. Hastigt uppdykande ”stora frågor” har lika hastigt glömts bort. Tidigare tongivande tänkare har förvandlats till politiska reliker.

Men vissa idéer, viss retorik, består. En sådan idé, en sådan retorisk figur, är klasskampen. På ett förunderligt sätt har retoriken kring ”arbetarklassens” kamp levt vidare genom decennierna.

Det finns förklaringar till det.

Jag är själv ingen anhängare av klassretorik – jag har alltid haft svårt att se politiken och historien i sådana breda, anonyma kollektiv. Men resonemanget om klassernas kamp fångar något centralt i vårt samhälle. Den sätter fingret på en av de allra viktigaste samhällsfrågorna – sambandet mellan in­sats och belöning. Mellan att göra sin plikt och kräva sin rätt, som arbetarrörelsen förr kunde uttrycka sig.

Känslan att den ena klassen utnyttjar den andra för egen vinning slår an strängar i folkdjupet. Den kränker den kanske allra viktigaste av värderingar – rättvisan, att alla ska få rimlig belöning för sina insatser.

På senare tid har dock skett en förskjutning i klassretoriken. Den roll som arbetarklassen förr spelade – de exploaterades, orättfärdigt behandlades roll – spelas i dag allt oftare av grupper som tvärtom kännetecknas av att de inte arbetar.

De arbetslösa och sjukskrivna har blivit den grupp om vilken klassretoriken handlar. Det är de arbetslösas och sjukskrivnas rättigheter dagens klasskamp gäller, om man får tro dess självpåtagna företrädare.

Det är inte bara en lek med ord. Förskjutningen speglar något centralt i svensk politik, i den svenska vänsterns världsbild och självuppfattning. Nämligen lösgörandet av klassbegreppet från den skapande sidan i ekonomin, från produktionen.

I den traditionella klasskamps­teorin är ju produktionen minst sagt central. Det är för sin rättmätiga del av det mervärde den skapar som arbetarklassen slåss. Produktionen är också central i de mer välartikulerade försöken att ”återuppliva” klassbegreppet – som till exempel Göran Greiders bok ”Arbetarklassens återkomst”, som kom för några år sedan.

Att säga att jag inte delar Göran Greiders politiska uppfattning vore ett understatement. Men han argumenterar konsekvent och stundtals tänkvärt kring vad han kallar den nya arbetarklassen – oavsett om han skriver om svenska vårdbiträden eller kinesiska fabriksarbetare.

När vänsterns mer dagspolitiskt inriktade företrädare talar låter det annorlunda. Då är det de sjukskrivnas rätt att vara just sjukskrivna som ska försvaras, mot oförskämda idéer om att sjuka snabbare borde tillfriskna. Samma kamp utkämpas för arbetslösas rätt att slippa ta ett jobb, att få fortsätta stå utanför produktionen.

Detta är en fundamentalt annan syn än den traditionella klass­teorins. Här gäller det inte rätten att få del av produktionens mervärde, utan rätten att helt stå utanför produktionen. Inte möjligheten att bygga upp en trygghet med eget arbete, utan möjligheten att bli försörjd av andras arbete. Den retorik som används är likartad, men de idéer som ligger bakom är helt andra.

Den här förskjutningen är inte särskilt populär i den grupp som förr kallades ”arbetarklassen”. Det finns en tydlig misstro bland människor med arbetaryrken gentemot de sjukskrivna. I stället för solidaritet framträder bilden av en klyfta mellan ”arbetande” och ”icke-arbetande”.

En undersökning gjord av Demoskop visar att bland LO-medlemmar instämmer 24 procent i stor utsträckning i påståendet att ”många som egentligen skulle kunna jobba väljer att sjukskriva sig därför att de inte vill jobba”. Motsvarande andel bland Saco-medlemmar är 17 procent.

Det är knappast förvånande. Ju mer slitsamt och utsatt arbete man själv har, desto lättare är det att misstro andras vilja att dra sitt strå till stacken. Det är inte svårt att förstå den metallarbetare eller undersköterska som efter långa tuffa arbetsdagar misstror sin långtidssjukskrivna granne.

Detta är de stämningar den nya klassretoriken underblåser. Detta är vad vänsterns pånyttfödda klass­kämpar begär av sina kärnväljare: jobba hårt för att finansiera välfärden, så ska vi kämpa för andras rätt att slippa.

Jag tror inte det är receptet för ett sunt framtida Sverige.

Dagens debattör

Janerik Larsson

Vice vd

Svenskt Näringsliv