ÅSIKT

Thailand behöver oss – som turister

1 av 2 | Foto: vänd dem inte ryggen Vänd inte Thailand ryggen när de behöver oss som bäst, menar Margita Åberg-Palosvirta. ”Att åka till Thailand och ge restaurangägaren på plats en hundralapp utöver notan gör säkert större nytta än om man ger den till en insamling här hemma”, skriver hon.
DEBATT

Margita Åberg-Palosvirta har bokat en resa till Thailand. Det menar hon att alla andra också borde göra.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

–Ì´0;Jag tycker att det är egoistiskt att stanna hemma. Då vänder vi Thailand ryggen när Thailand behöver oss som bäst.

Bilderna på semestrande västerlänningar i Thailand provocerar många. Hur kan man stå och dricka öl på stranden när uppemot 150?000 människor har dött i regionen, kanske man frågar sig. Hur kan man titta åt andra hållet bland all förödelse?

Det tycker jag är helt fel inställning. I går var jag på Thailands ambassad i Stockholm för att ordna med turistvisum för mig och min man.

Personalen var mycket vänlig och tillmötesgående, där var inte mycket folk, så besöket gick fort. Efter det gick jag och bekräftade våra biljetter, och ordnade med vaccinationerna.

Vi åker i början av februari.

Turismen är en av Thailands viktigaste inkomstkällor, och en av de faktorer som fått landet att blomstra. Själv har jag varit där så många gånger att jag inte håller räkningen längre, men det närmar sig nog den 50:e resan. Sedan 1980 har jag varit i Thailand flera gånger om året. Inte bara som turist, jag har jobbat i resebranschen sedan på 60-talet.

När jag kom till Phuket första gången, fanns där nästan ingenting, några hotell, några restauranger. För den som ville ta sig dit fanns det ett morgonflyg och ett kvällsflyg att välja mellan. Annars fick man ta bussen från Bangkok, en resa på tolv timmar.

Nuförtiden går det direktflyg dit, raka vägen från Arlanda, Göteborg och Kastrup.

Sedan nio år lever min dotter Aime Yodkaew i landet, på södra delen av Phuket. Hon gifte sig för sex år sedan med sin man Surasit, och vi har fått en dotterdotter, Alexandra, som fyller fyra år i vår. I?dag börjar hennes tempelskola igen, alla barnen har överlevt.

De bor i den relativt lugna byn Karon och driver en uthyrningsfirma för katamaraner och windsurfing-brädor. Nytt för säsongen är att de dessutom arran­gerar en windsurfingskola med tredagars­paket.

De har haft tur, Karon klarade sig relativt välbehållet. Det går en stenmur mellan stranden och vägen, som skyddade samhället.

Många är de volontärer från Sverige, Finland och övriga Norden som ställt upp och hjälpt till. Aime har med sina språkkunskaper och förståelse av kulturella skillnader kunnat hjälpa till att ta hand om människor med olika behov. Surasit har hjälpt till att leta efter skadade, tagit hand om omkomna och organiserat upprensningar av rasmassor och annan bråte.

Tillsammans har bybor och turister städat och rensat. De håller nu på att bygga upp det som förstörts. Man gör det tillsammans utan att dividera om vad som är ”mitt” och vad som är ”ditt”. De hoppas kunna komma igång om en månad eller så, De önskar att turisterna skall återkomma så snart som möjligt och på detta sätt hjälpa Thailand på fötter igen.

Orten präglas av familjeföretag, och de två senaste åren har det skett ett generationsskifte. Det gör att familjerna är särskilt ekonomiskt sårbara. Förutom sig själva ska man dessutom försörja de äldre, de som nyss dragit sig tillbaka.

Men är det då inte egoistiskt att ligga på en solstol på stranden? Att bada i ett hav som tagit så många liv? Nej, som ni förstår tycker jag inte det. Jag tycker att det är egoistiskt att stanna hemma. Då vänder vi Thailand ryggen när Thailand behöver oss som bäst.

Att åka dit och ge restaurangägaren på plats en hundralapp utöver notan gör säkert större nytta än om man ger den till en insamling här hemma. Passa på att äta gott, visa din uppskattning, bidra till att behålla den fungerande samhällsstrukturen. Bidra till att bygga upp det som tsunamin har förstört.

Många hotell är relativt intakta. De har konstruerats av internationella hotellkedjor. Sjukhussystemet är väl utbyggt. Min man fick vård i Phuket förra våren, han låg på Bangkok Phuket Hospital i sju veckor efter att ha smittats av mördarbakterier.

Vården var utmärkt. Han är i?dag fullt återställd efter flera hudtrans­plantationer. Jag brukar säga att om jag skulle bli allvarligt sjuk, hoppas jag att jag blir det i Thailand.

Infrastrukturen är väl utvecklad, det var det enda goda som militärjuntan i Thailand lämnade efter sig.

Jag tror på de internationella seismologer som säger att området kommer att vara säkert i åtminstone tre hundra år när efterskalven lagt sig.

En thailändsk seismolog varnade för det här skalvet redan för sju år sedan. Han har nu fått i uppdrag att koordinera uppbyggnaden av ett larmsystem för att snabbt kunna agera vid nya jordskalv i området.

Sorgen efter den katastrof som inträffat bär du även här hemma. Kanske blir sorgearbetet enklare, och mer äkta, när du varit där och njutit av livet, mött de människor som har drabbats och delat både sorg och glädje med dem. Så kan du visa sann solidaritet. Det hoppas vi kunna göra.

Margita Åberg-Palosvirta (Thailandskännare Bearbetning: Christina Vallgren)