Debatt

Inget lysande alternativ för miljön

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Större miljörisker med energisparlampor än glödlampor

Glödlampor eller lågenergilampor?

Om en vanlig glödlampa går sönder är den största faran för konsumenten risken att skära sig på glaset. Men kvicksilverinnehållet i en enda lågenergilampa är tillräckligt för att göra 3 000 liter vatten odrickbart.

Dessutom är de inte alls så effektiva som det sägs, skriver Jonas Bäckström och Ida Strandkvist.

Energisparlampa.
Energisparlampa.

De senaste åren har det fokuserats mycket på klimatförändringar och koldioxidutsläpp. Det är positivt att så många engagerar sig och försöker göra något åt problemen. Men hur mycket av ansträngningarna syftar verkligen till att förbättra miljön på vår planet och hur mycket syftar till att stilla en individs eller en nations samvete?

Ofta tas beslut av personer (läs politiker) som inte riktigt är insatta i dessa frågors komplexitet. Besluten innebär ofta en förbättring ur en synvinkel, men kan tyvärr få långt värre konsekvenser när andra aspekter analyseras. Denna fokusering på koldioxid, som för övrigt utgör en naturlig del av atmosfären, gör att andra miljöproblem hamnar i skymundan. Vi menar inte att koldioxidutsläpp inte innebär problem, utan att vi inte får stirra oss blinda på en enda aspekt av ett mycket stort och komplext system.

Ett exempel på där den totala konsekvensen verkligen kan diskuteras är EU:s beslut att förbjuda vanliga glödtrådslampor. Detta förbud införs successivt under de närmaste åren med start redan i år. Men vilka är då alternativen? Det enda alternativet som i dag kan ersätta de flesta lamporna är de så kallade lågenergi­lamporna som bygger på samma teknik som vanliga lysrör.

Det är sant att dessa lampor är mycket mer energieffektiva jämfört med de vanliga glödlamporna. All energi som används i dessa lamptyper blir slutligen till värme och då blir förbudet än mer tvivelaktigt i Sverige där våra hus ändå värms upp under större delen av året. Problemet med lågenergilamporna är att de innehåller kvicksilver, ett faktum som många inte ens känner till.

Vad händer när man marknadsför dessa lampor som “miljövänliga”? De flesta klarar kanske av att sortera sina sopor rätt, men när alla tvingas använda denna typ av lampor kommer oundvikligen en andel av dem att hamna i naturen. Kvicksilverinnehållet i en enda lampa är tillräckligt för att göra minst 3 000 liter vatten odrickbart. Om varje hushåll skulle slänga en enda lampa fel motsvarar detta volymen av en mindre sjö.

Sverige är ett av de länder i världen som har hårdast restriktioner gällande kvicksilver. Myndigheternas inställning har länge varit att denna tungmetall helt och hållet ska fasas ut ur samhället. Men när EU nu kommer med dessa lagar innebär detta en slags dubbelmoral; å ena sidan är det mycket strikta regler för att använda kvicksilver i alla tänkbara tillämpningar även då avfallet lätt kan skiljas ut och tas omhand. Å andra sidan ska vi sprida ut små mängder kvicksilver överallt i våra hem. De flesta som läser kemikalieinspektionens rekommendationer för hur trasiga lågenergilampor ska hanteras blir chockerade och förskräckta.

En konsekvens av de strikta svenska reglerna gör att kvicksilvret som omhändertas vid återvinning av lågenergilampor ska stabiliseras och sedan deponeras. Detta framstår som ren idioti om man tar hänsyn till att kvicksilvret som behövs för att tillverka nya lampor bryts i gruvor i exempelvis Spanien. Detta innebär att kvicksilversulfid grävs upp i Spanien samtidigt som samma ämne från svenskt avfall grävs ner i Tyskland.

Lågenergilamporna är dessutom inte så effektiva som de ofta utger sig för att vara.

Faktum är att en lågenergilampa märkt 14 W förbrukar energi motsvarande uppemot 38 W på grund av en fasförskjutning. Denna fasförskjutning orsakar energiförluster i elnätet, därmed syns denna förbrukning inte på elräkningen.

Utöver detta finns det ganska många andra nackdelar med denna typ av lampor:

De är mer energikrävande vid tillverkningen.

De är mer energikrävande vid återvinning.

De fungerar sämre i kyla.

De ger upphov till farligt avfall som måste deponeras i underjordiska slutförvar.

De mattas av under användningen och måste därför ofta bytas innan de är trasiga.

Dock så håller de ändå längre än glödlampor.

Detta ska jämföras med en vanlig glödlampa där den farligaste komponenten är en tennlödning innehållande bly.

Denna kan relativt lätt separeras i återvinningsprocesserna och utgör aldrig någon som helst fara för användaren. Om en vanlig glödlampa går sönder är den största faran för konsumenten risken att skära sig på de vassa glasbitarna.

I stället för att ta förhastade beslut skulle satsningar på lysdiodteknik förmodligen ge mer på lite längre sikt. När ska våra politiker vakna och se helheten i stället för att lyssna till partiska lobbyister och genomföra små tvivelaktiga åtgärder?

Visst kan vi spara några watt i användningsfasen, men är det verkligen värt riskerna?

Jonas Bäckström, Ida Strandkvist

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt