Underhållande, varmt och blött – så blir 2010

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Vinnare vid klimatförändringarna blir länder utan kust. Grattis Schweiz!

Katastroffilmer om klimathot som 2012 har blivit stora succér. Men det är dags att sluta acklimatisera sig och i stället förändra innan det är försent, skriver debattören.

Vi lämnade 00-talet med en klimatkonferens som misslyckades och vetskapen om att den globala uppvärmningen går snabbare än man tidigare trott. Vi fick också nya rön om hur djur- och växtarter drar norrut på jakt efter drägliga temperaturzoner. För den som så här på nyårsdagen spanar in det kommande decenniets viktigaste händelser blir temat självklart. Det råder nämligen klimatförändring i våra huvuden också. Höstens stora succé på biograferna, 2012, var ett tecken på det. En katastroffilm där världen går under med dunder och brak, bokstavligt talat. Vulkanutbrott, jordbävningar, översvämningar. Den ultimata Krösa-Majafilmen.

Deprimerande? Möjligen. Men också en jättesuccé. 2012 går som tåget, både i Sverige och i resten av världen. Här finns inga publikdragande filmstjärnor, inte mycket till manus. Det enda filmen säljer på, det som kärleksfullt förevisas på affischer och i tevetrailers, är saker som går sönder. Vita huset som dränks, Los Angeles som brakar samman, Hawaii som brinner upp. Party!

2012 är bara en del av en väldig våg av filmer med såna här kataklysmer och ödeläggelser. Zombieland var ytterligare ett exempel, och om några veckor kommer den rekordmörka Vägen med Viggo Mortensen och senare The book of Eli med Denzel Washington. En del av filmerna handlar om själva katastrofen, men de flesta berättar om tiden efteråt. De överlevande driver runt i ruinerna på jakt efter mat och bränsle. Rätt ofta äter de upp varandra, om annan skaffning saknas.

De här filmerna handlar oftast inte direkt om klimatet, men deras framgång är ett tecken på att vi förbereder oss på det värsta. Se dem som vår tids version av alla dödsfixerade kyrkomålningar som kom till under medeltiden när digerdöden härjade.

Tillvänjningen har börjat, helt enkelt.

Låt mig förklara. Alla stora omställningar är lite som att bada i havet. Först tittar man på det isgrå vatten. Det ser kallt ut, man vill inte. Brrr.

Så blev reaktionen när växthuseffekten diskuterades så tidigt som på 1970-talet. Följderna var nästan för stora och omfattande för att tro på. Enklare att inte låtsas om faran. Brrr, vill inte.

Men sen kommer fas 2, den vi nu börjat träda in i. När man slänger sig i vattnet, och mycket riktigt får en chock av kylan. Men efter bara några sekunder känns det okej, nästan normalt. Man har bokstavligt talat acklimatiserat sig. Detta håller på att ske med klimatförändringarna, och katastroffilmerna ett sätt att vänja sig. Ett sätt att måla upp det allra värsta som kan hända. Då ser verkligheten inte så illa ut.

Ett annat exempel på att något har hänt är den snabbt krympande nordpolen.

Typisk fas 1-reaktion: Herregud, det får inte ske! Oersättliga miljövärden försvinner, isbjörnar driver runt på flak. Hjälp!

Fas 2: Finns det pengar att tjäna?

Vem äger naturresurserna på havsbotten? Norrmän, danskar, ryssar, kanadensare och amerikaner strider som bäst om gasfyndigheter, olja och äganderätt kring de nya kustlinjerna. Och när samhället väl accepterat klimatförändringar som ett faktum finns det förstås möjligheter för näringslivet i ny, miljövänlig grön teknik. Men även gammal enkel byggteknik kommer rimligen att få en skjuts när vattnet stiger.

Redan nu måste vi börja förbereda för nya kylsystem i ett Sverige som plötsligt blir varmare. Alla våra sjukhus måste förbereda för varmare väder. Varför är man inte i VVS-branschen? Eller i byggbranschen. Är det något det finns mycket av i EU så är det kust. Hur många hus, bostadsområden och städer kommer att behöva flyttas, förstärkas eller omges med vallar?

Vi kan jämföra med Europa efter andra världskriget. Väldiga materiella värden hade gått förlorade i bombningar. Något liknande kommer att ske i översvämningar de närmaste årtiondena, i England tycks de redan ha börjat. Allt som förstörs måste byggas upp igen, rimligen kommer det att bli ekonomisk boom och arbetskraftsbrist.

Värmen kommer att göra skillnad även på andra sätt. Det odlas redan vin i Skåne. Om hundra år kanske vingårdarna har nått Västerbotten. Chateau Umeå, kan det vara något? Jag förutspår en fruktig, björkig smak.

Det är sagt att vi kommer att få nordfranskt klimat i Sverige, vilket innebär att medelhavsvärmen flyttar till Tyskland. Räkna med att turistnäringen rättar sig efter det. Om femtio år kommer miljömedvetna svenskar inte att göra bensinslukande resor till Thailand på solsemester: Det räcker att åka till ön Sylt i stället. För allas skull förutspår jag också att öns nudiststämpel hävs. Men det kanske är överdrivet optimistiskt med tanke på det allt mildare klimatet.

Men efter fas 1, förnekande, och fas 2, accepterande, kommer dessvärre fas 3. Vi har varit för länge i vattnet. Det är inte så skönt längre, läpparna blånar, man huttrar.

Vi har massor av kust i Sverige, vi kommer att drabbas av översvämningar även här. Stockholm är i dag nordens Venedig och kan bli dess Atlantis.

Nej, morgondagens vinnare, morgondagens verkliga välfärdsstater, blir de som inte har kuster alls. De som slipper översvämningar men kan exportera varor och tjänster.

Hej Schweiz – nu får ni det ÄNNU bättre!

Göran Everdahl

ARTIKELN HANDLAR OM