Traditionellt bistånd räcker inte för Afrika

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Sten Rylander: Starkt och modigt ledarskap krävs för att bekämpa fattigdomen

Kairo, Egyptens huvudstad.

Debattören Sten Rylander.

Afrika vänder och ses i dag, med positiva förtecken, som en framtidskontinent och tillväxtmarknad. Av de tio länder i världen med högst ekonomisk tillväxt år 2012 fanns sju i Afrika. Denna utveckling står i bjärt kontrast till den närmast totala underkastelse som många afrikanska länder tvingades till under strukturanpassningsåren på 80-talet och krisernas 90-tal.

Men hög tillväxt är i sig inget universalmedel som leder till en balanserad och positiv utveckling. Det är ett bekymmersamt faktum att den höga tillväxt­takten i stora delar av Afrika kombineras med en fortsatt bred fattigdom och växande inkomstskillnader.

Vad vi ser är en klassisk ekonomisk tillväxt utan jobbskapande som inte förmår svara upp mot den centrala utmaningen: Att skapa en inkluderande och långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling. En viktig anledning är att tillväxtpotentialen i stor utsträckning koncentreras till sektorer och områden med begränsade spridningseffekter: Råvaruexploatering, särskilt på mineralsidan, turism och servicenäringar, inklusive IT.

Denna situation kräver ett starkt och modigt ledarskap – med förmåga att fördela de ökande ekonomiska resurserna till de breda befolkningslagren, till program som leder till fattigdomsminskning och minskade inkomstklyftor.

Tyvärr ser vi inte mycket av ett sådant visionärt politiskt ledarskap i dagens Afrika. Däremot finns det gott om kleptokrater som gör sitt bästa för att snabbt berika sig under tiden vid makten. Motmedlet här är ett starkt civilsamhälle, som kan ställa rättmätiga krav på sina ledare.

Ett framträdande drag i det ­Afrika som nu växer fram är nya externa aktörer som har trätt in på samarbetsarenan: Kina, Indien, Malaysia, Brasilien, Turkiet, Japan med flera. De erbjuder nya spännande samarbetsmodeller och attraktiva alternativ till det kravfyllda västerländska biståndet, som inte längre spelar en lika dominerande roll som ­tidigare.

I december 2010 deltog jag i det senaste toppmötet mellan EU och Afrika i Tripoli under ordförandeskap av Muammar ­Gaddafi. Det var ett trött, kraftlöst och tillbakablickande EU som inte hade några nya tankar att komma med. Nästa toppmöte äger rum år 2014 och EU har då chansen att visa upp ett nytt positivt, mer intresserat och kreativt ansikte. Det krävs om vi skall kunna hävda oss som dynamisk samarbetspartner till Afrika i en ny och föränderlig tid. Inte minst på handelssidan behövs ett nytänkande.

Sverige har fortfarande ett positivt renommé i Afrika som vi kan bygga vidare på. Vi har visserligen tappat mark under senare år och det har varit plågsamt att se hur tidigare svenska paradgrenar, som till exempel kultursamarbete och forskning, har underminerats genom politiska beslut.

Men de uppmärksammade ­ministerbesöken för en kort tid sedan var ett lovvärt initiativ, som kan leda framåt med en ­aktiv uppföljning. Birgitta Ohlssons rättighetspatos och Anders Borgs lyssnande nyfikenhet kan bidra till det kreativa nytänkande som nu behövs i samarbetet med Afrika. Vi kan inte längre köra på i gamla hjulspår eller tassa vidare i våra uttjänta ullstrumpor.

Mycket tyder på att det traditionella biståndssamarbetet stat till stat inte kommer att spela samma roll som tidigare. Däremot kommer ett samarbetsverktyg att öka i betydelse, givet den utveckling vi nu ser i många afrikanska länder: Stödet till civilsamhället genom Forum Syd och de många svenska enskilda organisationer som är engagerade i arbetet för internationell solidaritet, jämlikhet och rättvisa.

Sten Rylander

Publisert: