ÅSIKT

Barnen mördas – och ni rycker på axlarna

Debattören: Det är inte förorten som är segregerad – det är hela samhället

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: ”När en ung människa mördas är vi alla skyldiga. Vi är skyldiga att erbjuda alla våra unga en bättre framtid”, skriver Carlito
DEBATT

DEBATT. Varje gång en ung människa mister livet till följd av det allt mer normaliserade våldet så är det ett misslyckande från det vuxna samhällets sida. Det är en förlust för familjen, vännerna, området och alla som befinner sig i samma socioekonomiska utsatthet.

Det är egentligen en förlust för hela samhället även om det tyvärr i dagens rassegregerade, klassamhälle inte uppfattas som det.

Det vita majoritetssamhället, som varken ser, hör eller känner samma smärta, är oförmöget att se förlusten av dessa rasifierade liv. Istället avhumaniserar man icke-vita ungdomar i riskzonen genom att avfärda de som ”kriminella element”.

Det var inte en son, en bror eller en vän som dog, åtminstone inte för journalisten, politikern eller tjänstemannen. Det var en kriminell kille från ”förorten” som dödades i en ”kriminell uppgörelse”.

Mordet kunde lika gärna ha ägt rum i Kuala Lumpur, så långt är det mentala och känslomässiga avståndet.

Man talar om att det har skapats ”parallellsamhällen” och distanserar sig på så sätt ännu mer från de icke-önskvärda. Men parallellsamhällen är endast en paranoid föreställning vars enda syfte är att plocka politiska poäng i en högerpopulistisk era.

Sanningen är att det endast finns ett samhälle som vi alla är en del av och det största ansvaret för dess tillstånd vilar ytterst på makthavarna. Det är inte förorten i sig som är segregerad utan hela staden är det.

Den distanserade inställningen är även tydlig hos de vita tjänstemännen utan lokal förankring eller social förståelse som är verksamma i dessa koloniala utposter. De bemöter oftast det dödliga våldet med en likgiltig axelryckning och konstaterar kallt att området har problem med kriminalitet. Det är ju trots allt inte deras barn som dör.

Tjänstemännen skjuter ifrån sig ansvaret över sakernas tillstånd, och stämmer in i samhällets körsång, som säger att det främst är en polisiär fråga. Vikten av det preventiva välfärdsarbetet förminskas i diskussionen.

Bortsett från kriminalitet som orsak och polisiära åtgärder som lösning så tycks det alltid saknas en djupare analys av det dödliga våldet som drabbar unga, rasifierade män och pojkar i ”förorten”.

Man bortser bekvämt och vanemässigt från det faktum att våldet många gånger grundar sig i personliga dispyter och inte enbart kriminella uppgörelser. Vi talar om barn och ungdomar som dödar varandra med skjutvapen. Vad görs åt vapnen?

Allt för ofta får man höra om bagateller som får dödlig utgång. Maktlösa ungdomar som ytterst reagerar med våld för att skydda den lilla personliga integritet de har kvar. Så vad är det som får de att reagera med så överdriven ilska? Vad är den psykosociala aspekten av det groteska våldet? Hur är det att vara en kastlös man i ett patriarkalt kastsamhälle där status är allt?

Man talar till exempel aldrig om det socioekonomiska våldet som dessa unga män utsätts för dagligen. Den rasism de våldsamt bemöts med på arbetsmarknaden, i media, hos olika myndigheter, av polisen eller i skolan.

I morgon vaknar medelsvensson i sitt trygga radhus, för att gå till sin trygga anställning och lämnar sina barn i den trygga vetskapen om att de får en trygg skolgång och en gedigen utbildning.

På andra sidan staden, eller ibland endast ett stenkast bort, så vaknar en brun mamma i en trångbodd hyreslägenhet med kackerlackor som inte har renoverats sedan 60-talet. För henne är det ännu en dag i arbetslöshet eller i bästa fall så går hon till en dåligt betald, otrygg anställning.

Oron växer när hon tänker på att hennes barn på väg till skolan måste gå igenom ett drogfyllt centrum, där de riskerar att hamna mitt i en skottlossning eller bli trakasserade av polisen. Hon uppmanar därför sina barn att ta en omväg. Skolan i sig är sliten, precis som lärarna och de få elever som går kvar i skolan räknas till den lågpresterande gruppen som lämnats efter på grund av föräldrarnas bristande samhällskunskap.

Ska vem du är och var du bor avgöra vad du har för sorts medborgarskap? När en ung människa mördas är vi alla skyldiga. Vi är skyldiga att erbjuda alla våra unga en bättre framtid.


Carlito, artist


Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM