ÅSIKT

En förlorad skolgång dyrare än att hjälpa

Debattörerna: Barn med särskilda behov får inte hjälpen de behöver

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Olle Merkelhed/TT
Hela 23 procent av svenska högstadielärare uppger att elever med behov av särskilt stöd i skolan inte får den hjälp de behöver, skriver Fredrik Malmberg och Tove Söderqvist Dunkers från Specialpedagogiska skolmyndigheten.
DEBATT

DEBATT. ”När jag inte fattar en uppgift så jagar jag upp mig eller så lägger jag mig bara ner på bänken, eller så går jag ut på toaletten och börjar skrika där lite tyst”. Så uttrycker sig en elev i vår Barnpanelsrapport om hur det känns när hon inte får det stöd hon behöver för att förstå en uppgift.

Enligt den stora, internationella och jämförande TALIS-studien som publicerades 19 juni så uppger hela 23 procent av svenska högstadielärare att elever med behov av särskilt stöd i skolan inte får den hjälp de behöver.

Vi ligger sämre till än genomsnittet av OECD-länder vad gäller det särskilda stödet. I Finland är det till exempel bara 3 procent av högstadielärarna som anger att stöd till elever med särskilda behov saknas.

I Barnpanelsrapporten har vi på Specialpedagogiska skolmyndigheten intervjuat elever som går på mellanstadiet och högstadiet om deras syn på trygghet, studiero och studiemotivation i skolan. De har samma drömmar om framtiden som alla elever men dessutom har de dyslexi, adhd eller någon annan funktionsnedsättning som gör att de behöver extra stöd i skolan.

Det här är vad eleverna önskar och ber om:

  • Lugn och ro i klassrummet och att läraren kan vara bestämd och säga ifrån när det behövs.

  • Att läraren kan förklara uppgiften tydligt och har tid att förklara, och allra helst att det är två lärare i klassen.

  • Kortare arbetspass och möjligheter till rörelse.

  • Möjligheter att gå iväg och få individuell hjälp om det behövs.

  • Att lärare pratar ihop sig om när de lägger prov och uppgifter så att det inte blir veckor med allt för mycket stress.

  • Fler vuxna som är närvarande på raster och som agerar mot mobbning eller ser om någon mår dåligt.

Många skoldagar i många skolor är precis så där bra som de intervjuade elevernas önskelista beskriver. Men vad kan vi göra för att en bra skola för alla ska bli verklighet?

Vi kan inte lägga mer i lärares och rektorers knä att lösa på egen hand. I stället måste frågan ställas vilka förutsättningar verksamheterna ges. Vad kan politiker i kommunerna, som är de kommunala skolornas huvudmän, göra? Vad kan de fristående skolornas huvudmän göra?

Skolhuvudmannen måste leda, styra och fördela resurser så att det finns kraft, rutiner och kompetens att ge alla elever en chans. Klarar skolan av att ge goda förutsättningar till elever i behov av stöd är det ofta en god indikator på att skolan även i övrigt håller hög kvalitet.

Ska vi lyckas måste även vi skolmyndigheter vässa vårt stöd till skolor och skolhuvudmän. Specialpedagogiska skolmyndigheten har precis genomfört dialoger med skolchefer över hela Sverige för att lyssna på vilka behov skolcheferna har. Vi utvecklar nu vårt stöd och uppmanar landets skolor och skolhuvudmän att vända sig till oss för stöd, rådgivning och kompetensutveckling.

Nationalekonomen Ingvar Nilsson är en av dem som har räknat på vad det kostar för kommun och stat på lång sikt när en elev inte får en fungerande skolgång. Det är höga summor i jämförelse med vad det kostar att göra de relativt enkla anpassningar och särskilda stöd som behövs.

De mänskliga kostnaderna i en förlorad skolgång är svårare att mäta men vi kan nog alla tänka oss hur flickan på toaletten mår, hur hennes lärare mår och hur flickans föräldrar mår.

Fredrik Malmberg, generaldirektör Specialpedagogiska skolmyndigheten
Tove Söderqvist Dunkers, ansvarig Barnpanelsrapporten Specialpedagogiska skolmyndigheten


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs fler artiklar i ämnet här

ARTIKELN HANDLAR OM