ÅSIKT

Vi är alla ansvariga för våldet vi ser i Sverige

Daniel Webb: Politiker, åk till ändstationen och se era medmänniskor

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: TT
Det är dags för politikerna att sätta sig i ett tåg på Stockholms tunnelbanas blå linje. Gå av vid ändstationen och gå ut bland era medmänniskor och se er om. Kanske borde fler av oss göra det också, skriver Daniel Webb.
DEBATT

DEBATT. Läser efter ännu en natt av skjutningar med dödlig utgång som resultat, inte bara i en förort till huvudstaden utan flera, några krönikor och ledarartiklar.

Stefan Löfven fördömer dåden med starka ordval från ett samhälle han har varit med att skapa.

Kolumnisterna och politikerna konstaterar, likt alla vi andra som är läskunniga kan göra, att detta är hemskt. Detta är avskyvärt. Detta måste stoppas.

Sedan kommer deras konklusion: Lås in dem. Släpp aldrig ut dem. Ta allt från dem. Nu ska de straffas.

Jag förstår ordvalen men inte slutsatsen. Vilka är dem och vilka är vi?

Är det alltså så att alla som bläddrar mellan dessa artiklar om mord och inga visor, för att sedan vända blad och återgå till artiklarna om sommarvädret i Ligurien eller Marstrand för sina semesterplaner, är vi?

Statsministern på Harpsund i en iscensatt hallelujah-walk in the park med sin fru och två journalister från en tevekanal är såklart ”vi”.

”Dem” är de där unga männen som krigar om knarkrevir och skjuter skarpt för att döda för minsta kränkning.

Tyvärr är detta inte sanningen, även om den för många är sanningen lik, för vi är alla människor som bor i Sverige. I vilket hörn av det avlånga landet det än må vara.

Det senaste decenniet har den socioekonomiska kartan ritats om och effekten av bristande integration är tydlig.

Samtidigt som politikerna i Almedalen talar sig hesa över det hetaste signalpolitiska budskapet för dagen, går en ensam mamma med tio barn och försöker handla de mest basala matingredienserna till sina små med en sådan svårighet att varje krona till matkassan, var det än må komma ifrån, är ett uppskattat tillskott.

Detta är fakta och den ensamma mamman är också vi. Hennes barn som fostras, endast för att överleva, är också vi.

Vi har gemensamt röstat fram och skapat det. Vi är ansvariga. Även om våld inte på något endaste sätt kan accepteras eller normaliseras, är detta barn av vår tid.

Samtidigt har de mest våldsdrabbade områdena i Sverige, precis som de mer priviligierade, ett bibliotek, fotbollsplaner, skolor och vårdcentraler.

Även på Östermalm finns det fattigpensionärer, men de går inte ut och bränner bilar eller skjuter skarpt, så var ligger egentligen problematiken? I utanförskap, kulturer med andra våldsnormer eller en värld som flyttat in som politikerna aldrig tidigare skådat?

Hur det än är och var svaret än ligger, så är vi dem och de är vi. Här och nu.

Om vi inte tillsammans löser samhällsproblemet, blir det inte löst. Jag önskar jag hade den gyllene formel som skulle få alla skott att sluta eka i våra segregerade betongförorter.

Då vore vi nog alla lika glada. Och jag skulle nog få medalj av konungen.

Till dess måste saker ske. Inte bara i Aktuellts slutdebatt före valet. Riktiga saker måste ske. Ögonbindlar måste falla.

Det är dags för politikerna att sätta sig i ett tåg på Stockholms tunnelbanas blå linje. Gå av vid ändstationen och gå ut bland era medmänniskor och se er om. Kanske borde fler av oss göra det också.

Fattar vi inte, så fattar de inte, då fattar du och jag inte.

Det finns bara vi och det är nu det måste hända.

Om inte vi, vilka? Om inte nu, när?


Daniel Webb, författare till boken ”Livvakten, vägen till Monarken”


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Läs hela debatten här

ARTIKELN HANDLAR OM