Hatet mot det främmande hör inte hemma i vår svenska kyrka

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Svenska kyrkans budskap och agerande efter Uppdrag Granskning har varit entydigt: Vi ska vara en kyrka för alla.

Svenska kyrkan har uppvisat en imponerande medial krisberedskap inför gårdagens Uppdrag granskning. Medarbetare har informerats, debattartiklar skrivits, präster har poserat med regnbågsflaggan i sociala medier, och budskapet har varit entydigt: Vi ska vara en kyrka för alla.

En av prästerna som i det uppmärksammade programmet ber för att bota homosexualitet stängs redan nu av från sin tjänst som komminister. Det är befriande att se dessa starka och tydliga reaktioner från Svenska kyrkan. Vi har ju länge varit så ängsliga för att förknippas med gamla tiders maktkyrka och katederundervisning att vi inte har vågat ta ton när vår röst behövts i samhällsdebatten. Det är beklämmande att vi ska ha så lätt att vara tydliga i frågor om det egna, och så svårt att tala ut när vi behövs utåt i samhället.

De granskade prästerna, samtliga från nomineringsgruppen Frimodig kyrka, har i flera omgångar försökt att vrida avslöjandet om deras bögbotande till en fråga om själavårdens helgd. Det är fel. En präst som ger själavård har ett stort personligt maktövertag, men löper samtidigt alltid risken att konfidenten väljer att offentliggöra vad samtalet handlat om. Tystnadsplikten ska värnas, men den är ensidig och gäller bara prästen själv.

Samma präster har anfört att de inte har velat underkänna den fejkade konfidentens berättelse. Det är också fel. Om någon brottas med självhat och skam måste hen få hjälp att hitta till ett kärleksfullt förhållningssätt till sig själv. Det sista en präst ska göra är att aktivt delta i och spä på ett skadligt självhat. Kanske skulle exemplet bli tydligare i sin absurditet om vi tänkte oss en präst som satt med en anorektiker och bad för att hen skulle få bli smalare?

Till priset av att Svenska kyrkans präster påminns om de premisser för själavården som de redan bör känna till, får vi alltså veta något som de flesta helst skulle förtränga: Homofobin lever och frodas. Den är inte utbredd, men där den väl finns är den stark. Och den drar sig inte för att rida på Svenska kyrkans goda namn för att bedriva sin farliga verksamhet.

Frimodig kyrka är en liten men högljudd stockkonservativ falang i kyrkopolitiken. Där samlas de sista kvinnoprästmotståndarna och de kvarlevande högkyrkliga. Det är Frimodig kyrka som med näbbar och klor har kämpat mot projektet Guds hus i Nacka, som ska vara en mötesplats för kristna och muslimer.

Det lättaste som finns är att påstå att homofoba gubbar alltid har funnits inom kyrkan, att detta problem inte är något nytt, utan något gammalt och välbekant, ett släkte som fastän envist kämpande likväl befinner sig på utdöende. Men vi som kyrka är inte skilda från vår omvärld. Allting hänger ihop. De krafter som går framåt i de europeiska och svenska parlamenten ger naturligtvis återklang även i resten av samhället, också i kyrkan, om vi inte protesterar.

Hatet mot det främmande kan ta sig oändligt många former. Det kan vara kängor mot gatsten, men också händer knäppta i bedräglig omsorg. Kärnan är densamma: En uppdelning av den helhet som är mänskligheten, en sortering som görs längs godtyckligt dragna streck över mänsklighetens yta. Jag tänker inte säga att det är “okristet”, för då skulle jag göra mig skyldig till samma sorts streckdragande som jag kritiserar. Men jag är stolt över att säga att det åtminstone inte hör hemma i vår svenska kyrka.

Mattias Irving

Redaktionschef på Dagens Seglora