Mot EU - för en riktig mat

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Anna Maria Corazza Bildt: Man har tagit ifrån oss de genuina smakerna!

Luigi, slaktaren i min hemby Tabiano, skulle nog tro att jag blivit galen om jag frågade om han tillsatte smakförstärkare i sin härliga Parmaskinka. ”Men Signora”, skulle han säga, ”riktig skinka kan väl inte smaka mer än riktig skinka?”

Alla vi som högt värderar god och hälsosam mat måste kunna påverka EU i rätt riktning. För mig är det en jätteviktigt och prioriterad uppgift, skriver Anna Maria Corazza Bildt.

Foto: Lina Boström Einarsson
Anna Maria Corazza Bildt i Tabiano i norra Italien där hon växte upp. Familjen var matproducenter och gjorde mat som bestod av äkta råvaror, fjärran från färgämnen och smakförstärkare.

När jag besöker matbutiken i kvarteret där vi bor blir jag vid kyldisken stoppad av en äldre dam med rollator.

”Det är väl du som vill in i EU-parlamentet”, frågar hon.

”Javisst”, svarar jag och tillägger som jag brukar: ”Jag hoppas du ger mej ett kryss på valsedeln, för sådana behöver jag för att bli invald.”

”Kanske gör jag det”, säger hon med ett leende. ”Fast då måste du lova mej att bekämpa allt trams och fusk med maten. Kom och titta här!”

Hon visar mig en burk med något majonnäsliknande i. ”Läs”, säger hon.

Jag upptäcker att det kan jag inte. Texten är inte ens en millimeter hög, den är tryckt i vitt mot svagt gul botten (den mest svårlästa färgkombination som finns). Tack och lov har jag ett litet förstoringsglas i väskan. Jag börjar läsa:

Färgämnena E110, E125 plus några till, tre olika E-stabiliseringsmedel, några E-antioxidationsmedel, surhetsmedel, modifierad stärkelse, aromämnen och smakförstärkare. Listan är jättelång, det verkar nästan finnas fler tillsatser än naturliga beståndsdelar i burken…

Jag tänker några sekunder på min uppväxt i Italien. Där min familj var matproducenter och som gjorde mat som bestod av äkta råvaror, fjärran från färgämnen och smakförstärkare.

Där Parmesanost betyder att den kommer från Parma och inte någon annanstans ifrån, där balsamvinägern inte är full av karamellfärg och där smördegen innehåller smör. Och i tio år har jag som småföretagare drivit ett matföretag i mitt nya hemland Sverige och då följt principerna från min barndoms trakter.

Hur har det blivit så här? Är det vi konsumenter som har önskat oss alla dessa artificiella tillsatser? Varför har man tagit ifrån oss de genuina råvarorna, de genuina smakerna och de genuina konsistenserna?

Häromdan läste jag i tidningen att mycket av den skinka och de påläggskorvar som säljs som rökta aldrig har varit i närheten av något rökeri. Is tället doppas livsmedlen vid tillverkningen i konstgjorda rök­aromer som framställs av olika kemiföretag.

”Nå”, säger damen med rollatorn, min nyvunna bekantskap i mataffären, ”vad tycker du då? Allt det här som du läste är säkert godkänt av EU. Vad kan du göra åt saken om du blir invald i EU-parlamentet?”

Jag svarar henne att visst har EU betytt mycket för vår mat som är bra. Vi har fått ett ökat utbud i matbutikerna med god och spännande mat tack vare att importen har underlättats genom den fria rörligheten något som gett oss god mat till konkurrenskraftiga priser.

Men EU är en instans som också fattar beslut om matproduktion och därmed också om tillsatser och om hur informationen om innehållet ska utformas. Detta är områden där det återstår mycket att göra.

Jag är övertygad om att alla vi som högt värderar god och hälsosam mat måste kunna påverka EU i dessa frågor i rätt riktning. För mig är det en jätteviktigt och prioriterad uppgift.

Jag tittar på damen. Är hon nöjd med min lilla föreläsning här vid kyldisken där några andra kunder under tiden har stannat till och lyssnat.

Hon ler och ställer tillbaka burken med det egendomliga innehållet på hyllan. Hon säger att min entusiasm för saken verkar äkta. Men, säger hon, du kommer att få tampas med en massa byråkrater som inte alltid ser till konsumenternas bästa. Utan som har andra motiv för att besluta om än det ena än det andra.

Säkert är det så. Men den kampen tänker jag ta!

När jag går hemåt funderar jag över vad Luigi, slaktaren i min hemby Tabiano, skulle svara om jag frågade om han tillsatte smakförstärkare i sin härliga Parmaskinka. Han skulle nog tro att jag blivit galen efter mina år där uppe i den höga nord.

”Men Signora”, skulle han säga, ”riktig skinka kan väl inte smaka mer än riktig skinka?”

Anna Maria Corazza Bildt