ÅSIKT

Öka hjälpen till unga med sjuka föräldrar

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Andréa Ström (M): Inget barn ska behöva uppleva det jag gjorde

Överallt finns vi. I varje klassrum, på varje fritidsgård och i varje bostadsområde. Vi barn som är föräldrar åt våra egna föräldrar. Mammor och pappor som lever i ett alkoholmissbruk, i en depression eller i ett destruktivt förhållande. Anledningarna är många men resultatet blir det samma - barn som förlorar sin barndom.

Idag lever ungefär 100 000 barn och ungdomar med en psykiskt sjuk förälder. För de barnen kan samhällets skyddsnät vara livsavgörande. Politiken kan göra mycket mer för människor som har det svårt i livet och för deras barn och anhöriga.

Jag är själv uppvuxen med en ensamstående mamma. En mamma som då och då var världens bästa när hon läste sagor eller lyssnade på kärleksbekymmer, men som däremellan inte kunde ta vara på sig själv på grund av svåra depressioner.

Jag var tretton år när jag hittade min mamma livlös på golvet för första gången. Rädslan för att bli ensam kvar och oron för vad omvärlden skulle tycka och tänka brann i kroppen under lång tid efteråt, trots att hon överlevde båda sina två första självmordsförsök.

Trots information till socialtjänst och skola, läkare och specialister, brast samhället när en mamma och hennes dotter behövde hjälpen som mest. Alla såg mig som en stark och mogen tjej som kunde ta hand om både mig själv och min mamma, men inget barn kan bära ett sådant ansvar år efter år.

Sju år senare lyckades hon. För ett och ett halvt år sedan kom jag hem på juldagskvällen och hittade min mamma död. En kall kropp, ett skal av henne, liggandes på vardagsrumsgolvet med tabletter och fotografier på mig själv som liten omkring sig.

Utifrån mina egna erfarenheter väcktes mitt engagemang för att förändra det samhälle som inte funnits där för mig, liksom för så många andra barn och unga vuxna. Jag är övertygad om att tidiga insatser genom en mer uppsökande socialtjänst skulle hjälpa fler. För att kunna uppmärksamma förändringar i en familjs situation bör kontakten med socialtjänst och vård sträcka sig över längre tid med kontinuerlig uppföljning.

Ett barn till en sjuk förälder känner sig alltid utsatt och ensamt med sitt problem. Inte sällan ger sig barnet självt skulden för förälderns agerande. Därför behöver vi stödgrupper och välutbildad personal som kan stödja ett barn i kris och erbjuda trygghet i tillvaron. Kommuner och landsting får inte gå kvar i gamla hjulspår utan borde öppna upp för nya verksamheter som med specialistkompetens kan anpassa sitt arbete efter människors behov.

Antalet barn och unga vuxna som inte får den hjälp de behöver är stort. Därför vill jag se:

Att varje kommun i Sverige ska erbjuda strukturerade och långsiktiga metoder för att kunna bistå barn till psykiskt sjuka och till missbrukare.

En tydlig ansvarsfördelning mellan socialtjänsten och vården för att varje barn ska få snabbare hjälp och inte riskera att hamna mellan stolarna.

Möjlighet för fler aktörer att komplettera det sociala skyddsnätet med sin spetskompetens.

Barn ska alltid få vara barn. I ett Sverige år 2013 ska inget barn behöva uppleva det jag gjorde. Min historia är redan skriven men jag vill vara med och arbeta för att ingen annan ska behöva uppleva samma sak som jag.

Andréa Ström