ÅSIKT

Vi måste prata om de våldsamma pojkarna

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Nanne Grönvall: Normen att tiga om känslor och att inte söka hjälp är förödande

Nanne Grönvall.

Varför pratar vi inte mer om hur pojkar har det i vårt samhälle?

Så här ser statistiken från BRÅ ut: Av de våldbrottsdömda som satt i fängelse i oktober 2012 var 6 procent kvinnor och 94 procent män. 85 procent av de som misstänktes för mord var män, liksom 98 procent misstänkta för sexualbrott och 85 procent av de misstänkta utövarna i anmälda misshandelsfall.

Att det förhåller sig så här är svårt att ta upp utan att många män i allmänhet känner sig personligt påhoppade. ”Jag sköter mig ju”, säger killar och ställer sig i försvarsposition. Inte bara män reagerar så, även kvinnor är ofta snabba med att släta över i en överbeskyddande ton.

Men det handlar inte om smutskastning, det handlar om att vi måste våga fråga varför siffrorna ser ut som de gör och framförallt börja satsa stenhårt på att hjälpa killar. För män föds absolut inte mer våldsamma eller mindre empatiska än kvinnor, det är min fulla övertygelse.

Ofta när vi läser om killar som begår våldshandlingar får vi höra om mobbning och svåra hemförhållanden. De tycks inte ha haft någon att prata med. Och redan som barn får många killar lära sig att de förväntas vara starka och inte prata känslor. Det tycks fortfarande finnas en större acceptans för våld bland småkillar. De får skojslåss och bråka mer än vad man låter tjejer att göra. ”Boys will be boys”, liksom. Det är klart att det blir förvirrande för pojkar – när är det inte längre okej att slåss?

Unga killar är överrepresenterade i brott som är aggressionsrelaterade. Ändå är det tjejer som söker hjälp via skolkuratorer, mottagningar och så vidare i avsevärt större utsträckning än killar. Drygt 80 procent av kontakterna med Bris handlar om flickor. Många av (de få) killjourer som har funnits har lagts ner. Varför? För att killar mår bra? Nej, absolut inte. Men de söker inte hjälp när de mår dåligt. De håller sina känslor inom sig. Är det då så konstigt att det till slut tar sig ut i andra former? Förtvivlan övergår i ilska och eskalerar till hat och hämnd.

Inte bara bland förövarna dominerar män, det är även fler killar än tjejer som utsätts för våldsbrott. Många killar som har rånats och misshandlats vågar inte berätta om rädslan de känner efteråt – rädslan att gå ut, ångesten för att drabbas igen och skammen att som kille känna just så. De måste få samma stöd som utsatta tjejer!

Det är fler män än kvinnor som både mördas och som mördar. Det är fler män än kvinnor som begår självmord. Säger inte det här ganska mycket om hur många män mår i vårt samhälle?

Något som jag tror är viktigt är att få in fler män som arbetar inom hjälpsektorer. Inom de sociala myndigheterna, till exempel, som arbetar mycket med barn och unga som har det svårt i livet, är kvinnor överrepresenterade. Vid seminarier om barn och ungdomar i behov av stöd, psykiska ohälsa, ungdomskriminalitet med mer, där jag själv har deltagit, har män varit närmast chockerande få. Männen behövs där, som stöd och förebilder, precis lika mycket som kvinnor.

Den här debatten handlar inte om att döma. Det handlar om att våga ta upp könsskillnader i syfte att kunna förändra och hjälpa, både offer och förövare. På samma sätt som vi måste fortsätta kämpa stenhårt för kvinnors utsatthet, så måste vi göra detsamma för männen. Man eller kvinna – får vi växa upp med bra värderingar, känna oss trygga, älskade och får hjälp i tid när vi behöver det så blir vi världens bästa medmänniskor, oavsett kön.

Nanne Grönvall