ÅSIKT

Min son blev misshandlad

DEBATT

Thomas Svensson: Ska ungdomsvåldet få segra på Malmös gator?

Foto: OPROVOCERAT VÅLD Thomas Svenssons son, som just gått ut nian, blev nyligen ett av offren för det oprovocerade ungdomsvåldet i Malmö. ”Vi hoppas att såret i hans öra ska läka, men hur blir det med sår i själen? Förnedringen och rädslan? Ska han våga gå ut? Och vågar vi släppa ut honom? Hur blir hans och hans kamraters människosyn?” (Bilden tagen vid annat tillfälle.)

Det är skolavslutning efter nio år i grundskolan.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Kyrkan är fullsatt och jag och min fru är också där för att se vår son gå ut nian. Det är extra spännande eftersom han är en av tre som valts ut för att bära den svenska flaggan.

Solen skiner in genom fönstren och inga ögon är torra när de obligatoriska psalmerna sjungs.

Vår son, som varit kamratstödjare i alla år och arbetat mot mobbning och våld i skolan, får diplom tillsammans med sina duktiga kamrater.

Efter ceremonin talar vi med andra klassföräldrar om oron för sommaren när våra barn är ute längre och njuter av sin ledighet. Det oprovocerade våldet som finns emellan ungdomar i stan oroar de flesta av oss. Vi, och många med oss, har ställt upp under terminens helger som nattvandrare för att bidra till trygghet.

När han är på fester med kompisar har vi nästan alltid kört och hämtat, även om vi själva varit bortbjudna. Rädslan för våldet har ofta varit närvarande.

Men nu är ju skolan slut och i kväll ska de ut och fira. De ska se Sverige möta Paraguay ihop och själva är vi bortbjudna för att se matchen. Vilken underbar inledning på sommaren.

Men, det är förstås för bra för att vara sant.

Klockan halv två ringer en chockad son hem och ber oss hämta honom eftersom han har blivit misshandlad och fått sin älskade cykel söndersparkad.

Vi åker taxi och träffar honom och hans chockade kamrater.

De hade kommit cyklande på rad över en bro, vår son sist. Vid bron står två äldre ungdomar och när han passerar förbi fräser den ena "Vad fan glor du på?!" varpå vår son rappt svarar "Vad glor du på själv?".

Det räcker för att de ska springa efter honom och slå ner honom från cykeln. Han får två hårda slag över öronen och tvingas be om ursäkt för att misshandeln ska sluta. Cykeln sparkas sönder innan missdådarna drar vidare.

Alla ungdomarna är chockade. Polisanmälan görs när vi kommer hem.

På morgonen kommer två mycket sympatiska poliser och tar upp anmälan, vilket känns bra. Dock upplyser de oss om att chansen att utredningen ska gå vidare är liten eftersom signalementet är dåligt.

Och orsaken till våldet? Ja, enligt hans kompisar "att han var den i gänget som var blond". Och så förstås att han svarade på tilltal. Det räcker tydligen för att man ska bli misshandlad i Malmö.

Vid läkarundersökning konstateras att suset han har i sitt vänsteröra beror på att trumhinnan spräckts av slaget. Han är ung och i bästa fall läks det bra, men han ska in på fler undersökningar och bland annat göra ett hörseltest.

Vi hoppas att såret i hans öra ska läka, men hur blir det med sår i själen? Förnedringen och rädslan?

Hur blir de kommande sommarkvällarna? Ska han våga gå ut? Och vågar vi släppa ut honom? Hur blir hans och hans kamraters människosyn?

Det hela känns som ett praktmanus till en nazistisk propagandafilm, alla ingredienserna finns där.

Våldet leder till otrygghet och segregation. Med en "vi och dom"-mentalitet där medborgargarden i Limhamn, gated communities och ytterlighetspartier framstår som alternativ om man vill känna sig trygg i sin hemstad. Om inte problemen löses får vi just det samhället, och vem vill det?

Tankarna har virvlat runt de senaste nätterna och dagarna. När vi frågar vår son hur han mår blir det ett tyst "det känns tomt". Hur många fler ungdomar ska behöva dela hans upplevelse den här sommaren?

Våldet är den svages vapen, när man inte kan hävda sig med annat än med nävarna är det illa ställt. Vår son har redan vunnit sin seger. Han är stark och trygg i sig själv och kommer tids nog över det här.

Gärningsmannen kommer sakta men säkert att gå mot sin egen destruktiva undergång i gängens värld, vilket är oerhört tragiskt i sig. Frågan är bara hur många han ska hinna förstöra sommaren för innan han själv åker dit.

Att det måste göras ytterligare insatser är helt klart.

Om man efter ett halvår ute på stan redan upplevt hot, misshandel och rån, som flera av min sons kamrater har, är insatserna definitivt inte nog.

Thomas Svensson (Art director och orolig pappa)