Hans Wallmark (M): Fortfarande en rödgrön röra i säkerhetspolitiken
Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Publicerad 2013-01-11
Natos, Afghanistans och EU:s säkerhetspolitik splittrar partierna
Med organisationen Folk och Försvars årskonferens i Sälen som drar i gång i dag kommer den allmänna debatten under några dagar att präglas av säkerhetspolitiska resonemang. Sådan var tanken även 2012 men då kom turerna kring Håkan Juholt som partiledare och stal all uppmärksamhet från politikens sakfrågor under några veckor.
Det gör att det finns en ännu inte genomförd granskning att utföra av de rödgröna partierna som trovärdigt regeringsalternativ.
Inför 2010 väckte den då lanserade säkerhetspolitiska valplattformen stor uppmärksamhet då partierna där enats om att kräva att USA skulle stänga alla sina militära baser utomlands. Stefan Löfven har som partiledare aviserat att han aldrig kommer medverka till att en liknande uppgörelse kommer till stånd.
Ifråga om centrala hörnstenar för Sveriges säkerhetspolitik, såsom närvaron i Afghanistan, vårt partnerskap med Nato och synen på EU:s gemensamma säkerhetspolitik, är splittringen total. Om inte S kan enas med V och MP hur dessa frågor ska hanteras så är det ju utomordentligt svårt att
tala om att det finns ett rödgrönt alternativ att gå till val på 2014. Försvars-, utrikes- och säkerhetspolitik får anses vara fundamentala områden att hantera för en regering.
Beträffande Sveriges närvaro i Afghanistan har regeringen en överenskommelse med S och MP. Beslut om fortsatt reducering fattades för några veckor sedan i riksdagen.
Det öppnas också för en mindre militär närvaro i Afghanistan efter 2014 för att utbilda de afghanska säkerhetsstyrkorna under förutsättning att regeringen i Kabul stödjer detta. Vänsterpartiet säger nej och vill omedelbart avbryta den svenska militära närvaron.
Även synen på hur Sverige ska samarbeta med Nato söndrar de rödgröna partierna. S accepterar i sin kommittémotion i riksdagen att Sverige har ett nära partnerskap med Nato. Även MP accepterar i princip denna linje trots att partiet har ett beslut från 2010 på att Sverige aldrig ska delta i Nato-ledda fredsfrämjande insatser. V kräver i stället att Sverige avvecklar sitt engagemang inom ramen för Natos partnerskap för fred (PfP).
Partiet hävdar att det hotar Sveriges militära alliansfrihet trots att Sverige nu varit medlem i 18 år utan att för den skull bli en del av Nato.
PfP utgör vidare en förutsättning för att Sverige på ett säkert och framgångsrikt sätt ska kunna delta i de Nato-ledda insatser som görs på uppdrag av FN.
V kräver även till skillnad från Socialdemokraterna och Miljöpartiet att Sverige ska avveckla sin diplomatiska representation vid Natos högkvarter i Bryssel.
Men även när det kommer till EU:s säkerhetspolitiska samarbete är skillnaderna milsvida mellan de rödgröna partierna. Socialdemokraterna stödjer en starkare militär- och civilkrishanteringsförmåga inom EU i syfte att Unionen ska kunna ta ett större ansvar för säkerheten i det egna närområdet. V talar i stället om att detta kommer att leda till en ”militarisering” och ökad kapprustning.
I ett läge där den ekonomiska krisen leder de allra flesta EU-
länder, till skillnad mot Sverige, att skära ner sina försvarsbudgetar ter sig detta som verklighetsfrånvänt.
S stödjer med viss tvekan Sveriges deltagande i den Nordiska stridsgruppen 2015. MP är kritiskt och V kräver uttryckligen att Sverige omedelbart avvecklar sitt engagemang för den Nordiska stridsgruppen.
Så länge som de rödgröna inte kan enas kring grundläggande frågor för Sveriges säkerhetspolitik så finns det inget regeringsalternativ till Alliansen.