ÅSIKT

Jag hittade ett flyktingbarn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Han var 12 år, övergiven och i ryggsäcken låg bara en t-shirt

Foto: Foto: COLOURBOX
Han stod och frös utanför Åhléns mitt i natten, liten, tunt klädd och ensam, skriver debattören. Pojken på bilden är inte pojken i texten.

DEBATT. Jag fick ett flyktingbarn härom kvällen. Han stod och frös utanför Åhléns mitt i natten, liten, tunt klädd och ensam. Jag såg honom och tänkte "Jag orkar inte bry mig, jag har nog av mitt eget, han väntar säkert på någon". Tog tunnelbanan hem och ångrade mig, åkte ner igen, och han stod kvar. 

Med hjälp av teckenspråk fick jag veta att han var övergiven och behövde hjälp. "Polis" frågade jag, och han nickade. Jag drog med honom till väktarna vid spärren som inte ville hjälpa mig. Ring polisen, sade de, och jag ringde och bad dem komma och hämta honom. De svarade att jag fick komma in på stationen med honom själv. Jag satt på polisstationen med honom en timme och såg två poliser dricka kaffe och prata bakom glasrutan.

Pojken och jag pratade så gott det gick utan språk, jag fick veta att han var tolv år och kom från Afganistan. I sin lilla ryggsäck hade han inga papper utan bara en T-shirt.

Till slut fick vi åka taxi till en flyktingmottagning på Söder, och chauffören som körde oss kunde prata farsi och fick veta av pojken att hans far var död och att hans mor skickat honom med en svensk-turkisk familj till Sverige, förmodligen för pengar. Väl framme i Stockholm hade de ställt honom utanför Åhlens och gått. I nio timmar hade han väntat på att de skulle komma tillbaka. Nu grät pojken. 
På flyktingmottagningen blev han omhändertagen, och jag blev ombedd att åka hem. Jag lämnade namn och adress och undrade om de kunde kontakta mig och tala om vart han tog vägen sedan. De har inte hört av sig än.
 

Som gammal lärare som haft omhuldade barn och försummade barn som elever kände jag mig beklämd inför denna pojkes öde. Lika beklämd som jag känt mig när mina romska flickor i åk 8 tagits ur skolan och gifts bort. Lika beklämd som jag känner mig när jag tänker på alla de barn i Rumänien som jag tror far illa på olika sätt medan deras föräldrar tigger i Sverige. Vad vet vi om dessa barn?

Är de i säkert förvar hos släktingar? Eller kommer några av dem att flyta upp som tjuvar och prostituerade på järnvägsstationer i europeiska storstäder? Jag har sett dem alltför många gånger. Även  i Stockholm, papperslösa barn från Marocko och andra länder. Vem bryr sig egentligen om alla de ensamma barnen?
Men vi i snälla Sverige vet väl bäst hur vi skall ta hand om våra EU-migranter och våra flyktingar.

Erik L

Pensionerad lärare

Redaktionen känner till skribentens identitet

ARTIKELN HANDLAR OM