Reinfeldt vänder kappan efter vinden

Publicerad:
Uppdaterad:

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Hans Hoff (S): Regeringen håller på att förlora sitt parlamentariska fotfäste

Att svänga i olika frågor och sedan förklara svängningen med att man egentligen inte alls har svängt är en konst som Fredrik Reinfeldt utvecklat till perfektion. Någon gång i framtiden blir säkert statsministerns tal och olika utspel mumma för lingvister, retoriker och andra språkforskare som vill titta närmare på vart gränsen går för hur mycket man kan vrida, vända och böja det svenska språket.

Den senaste uppvisningen i denna förmåga gav Reinfeldt prov på i helgen. Konfronterad med att han i valrörelsen 2006 lovade att han var för ett erkännande av folkmordet, så förklarade han att det hade han inte alls gjort. Och hade han gjort det så hade han egentligen inte gjort det. Och slutligen så var det oppositionens fel att borgerliga riksdagsledamöter röstade emot honom i kammaren. Ja, ni förstår och känner igen resonemanget. Vi kan kalla det statsministerns ryggradsreflex.

När sanningen är sådan att den inte passar in i moderaternas olika manualer för hur partiet ska uppfattas, inte hur dom är såklart, utan hur dem ska uppfattas, ja, då sätter följande process igång: Först stämmer det inte. Sen även om det stämmer så är det inte sant. Och slutligen om det stämmer och är sant så är det oppositionens fel.

Förra veckans diskussion är bara det senaste exemplet. Men ett nog så tydligt sådant. I valet 2006 fick Reinfeldt frågan om han fortfarande står bakom ett erkännande av folkmordet. På det svarar Reinfeldt ja. När riksdagen sedan röstar igenom exakt den linjen så kastar sig statsministern på telefonen till Turkiet och menar att det inte alls är regeringens uppfattning, trots löftet om just detta i valrörelsen 2006. Kristdemokraterna visar samma förvirrade hållning. I ett pressmeddelande som George Orwell skulle ha varit stolt över så förklarar KD att man visst är för ett erkännande av folkmordet, trots att man röstade emot just ett sådant förslag. För att kunna tolka logiken i detta så krävs det nog någon form av högre hjälp eller förståelse som dessvärre är bortom de flesta av oss.

Att Reinfeldt har gjort det till en konst att kryssa mellan olika åsikter beroende på var vinden blåser just idag är egentligen ingen nyhet. Det som är mer intressant i den här diskussionen är Reinfeldts linje att allt är oppositionens fel. Att oppositionen ibland inte delar regeringens uppfattning ingår väl i politikens själva natur. Men att skylla ett nederlag i riksdagen, orsakad av att borgerliga riksdagsledamöter röstar emot sin egen regering, på oppositionen är en relativt ny utveckling av det Reinfeldtska språkbruket.

Det som skedde förra veckan är sällsynt i Sverige. Regeringen hade uppenbarligen missbedömt det parlamentariska läget och stämningen i sina egna riksdagsgrupper eftersom man valde att gå fram med ett förslag som sen inte går igenom riksdagen. Det händer sällan i svensk politik.

Det finns två sätt som en regering kan tappa i förtroende och kraft. Det ena är att man inte levererar när det gäller vallöften, något som återspeglar sig i de mindre regeringspartiernas vikande opinionssiffror. Detta är främst en fråga kopplad till den allmänna opinionen. Folk uppfattar att regeringen sviker sina löften. Det andra sättet är när en regering tappar kontroll över sitt stöd i riksdagen. Det är mer av en institutionell fråga och kanske därför också allvarligare – regeringen får inte igenom sina förslag i riksdagen trots att man har en majoritetsställning i kammaren.

Det ska bli intressant att se följderna av regeringens nederlag förra veckan. Den allmänna opinionen kan alltid gå upp och ner, men när regeringar börjar förlora sitt parlamentariska fotfäste så är det en mycket svårare process att vända. Inte minst eftersom det skickar signaler till ledamöterna att det fungerar utmärkt att driva frågor som går stick i stäv med partilinjen.

Och i dessa valtider när framförallt borgarna går mot mer av personvalsinriktade kampanjer kan resultatet bli ett än mer skakigt parlamentariskt underlag, eftersom borgerliga ledamöter inser att de måste börja profilera sig för att bli inkryssade i riksdagen, även om det innebär att man går emot sin egen politik.

Samtidigt så är signalen från statsministern att det är helt okej, eftersom man alltid kan skylla på oppositionen, även när ens agerande fäller den egna regeringen.

Hans Hoff

Riksdagsledamot (S)

Publicerad: