ÅSIKT

Det räcker nu – jag slutar som lärare

Debattören: Vi vuxna i skolväsendet knäcker elevers nyfikenhet och kunskapsvilja

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
Foto: Privat, Johnér
Många unga vantrivs i skolan bara för att vuxna inom skolväsendet ska ha ett jobb att gå till och hålla skenet uppe, skriver debattören.
DEBATT

DEBATT. Nu tar jag rast. Jag sa upp mig nyligen. Det som pågår är inte försvarbart för mig. Varför går jag till jobbet? Vad gör jag där, som är till nytta för någon? Om det är till nytta för någon – vem är det, i så fall?

Ja, inte är det till nytta för alla eleverna! Jag ska bedöma dem (döma dem?) helst vid varje lektionstillfälle. Jag ska sätta mig in i åtgärdsplaner till vilka det saknas resurser att följa. Jag ska sitta av arbetslagsmöten, ämneslagsmöten arbetsplatsträffar samt fortbildning som väljs centralt av förvaltningen.

Något som passar alla. Över 16 ämnen, från F–9. Du anar hur allmänt hållen den fortbildningen blir. Dessutom ska jag diskutera keps på/av med extremister från båda läger.

Men om jag inte är där, i grundskolan; skolan för alla – utom för kepsbärare möjligtvis – med inkludering som honnörsord, för att ge varje elev de bästa förutsättningarna – varför är jag då där?

Och det förstod jag först härom veckan: Jag är inte anställd som lärare.

Jag är anställd som vakt och beskyddare, framförallt för att skydda ledningens rygg (som i sin tur är anställd för att skydda någon annans rygg, som i sin tur...).

Och så ska jag vakta barnen/ungdomarna, medan föräldrarna jobbar och bidrar till samhället.

Jag har inget emot att passa barn; tvärtom! Vi skulle kunna spela teater, basket, schack och diskutera allt från e-sporter till demokratibegreppet och fotosyntes hela dagarna och det skulle bli gränslöst utvecklande och bra.

Men samtidigt ska jag nu, passa in alla dessa cirka 100 barn – alla lika inkluderade – eventuellt inte de med keps – i matriser av typen: ”redogör för/beskriver/beskriver utvecklat/beskriver nyanserat” så ofta det bara går och ständigt vara beredd att bevisa hur bedömningen gjorts.

Och barnen vet detta, de vill få goda omdömen precis som du och jag – oavsett huvudbonad. Men ingen kan/hinner/vill/förmår förklara för alla, att skillnaden mellan ”redogör för/beskriver/beskriver utvecklat/beskriver nyanserat” är svår och till och med godtycklig emellanåt, och refererar aldrig till deras person, utan i bästa fall till deras ämneskunskaper.

Jag ska skendiskutera varför inte X kommer till skolan; Hen har än ont i magen, än ont i huvudet.

”Är det migrän? pollenallergi? Har hen gått till doktorn?”

När vi alla vet att han fick stryk av ett gäng bakom sporthallen för två veckor sedan.

De är stressade av plingande mobiler – då inför vi mobilförbud och dator till alla. De är stressade av bullrig miljö och trånga utrymmen. Då ökar vi elevantalet/grupp och bygger ”storskolor” från F till 9.

Och så inbillar vi oss att de ska lära sig mer. Att de ska bli nyfikna och vilja förkovra sig. Eller gör vi det? Vem gör det? Inte jag i alla fall.

Och nu hoppar jag av.

Inte alla, men många unga vantrivs i skolan, och det bara för att jag och en massa andra vuxna inom politik/skolverk/förvaltning – hela skolväsendet – ska ha ett jobb att gå till och hålla på och upprätta planer, gå på möten och bära pärmar och hålla skenet uppe.

Inte göra vårt yttersta för att barnen ska bli/fortsätta vara nyfikna, kluriga och kunskapssugna.

”Sänk ambitionen” säger ledningen.

”Var inte så noggrann” säger facket.

”Blunda när du går genom korridoren” säger kollegan.

Jag lyfter med beundran på hatten för alla starka kollegor och kluriga unga kämpar som jobbar vidare mot okända mål när jag nu, med viss sorg, tar en välbehövlig rast.


Pia Redin, Rödeby, före detta lärare.


Häng med i debatten och kommentera artikeln
– gilla Aftonbladet Debatt på Facebook.

Så här skriver du en debattartikel 00:33
ARTIKELN HANDLAR OM