ÅSIKT

Anti-FRA – den nya liberalismen

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Christopher Kullenberg: ”Hur kommer det sig egentligen att ungdomspartierna helt plötsligt talar med gemensam stämma”

Från Mynttorget till Avenyn, från cyberspace till tidningars löpsedlar skallar ropen, påeldade av en aldrig tystnande bloggosfär.

Överallt talas det om liberalism och FRA, om konventioner och mänskliga rättigheter, om storebror och det civila samhället.

Mer sällan hör man ord som partilinjer, vallöften eller kampanjer. Aldrig tidigare har skattesatser och kulturpolitik bleknat likt en gräsmatta under en torr sommar.

Hur kommer det sig egentligen att ungdomspartierna helt plötsligt talar med gemensam stämma för ett försvar av den liberala demokratiska modellen, en fråga som vanligtvis tas för given?

Vänsterpartister vill inte ha ett nytt Sovjet, folkpartister skäms över att partiet kallar sig liberalt och Piratpartiet säger att de är de enda som värnar om den personliga integriteten på allvar. Ett löfte hit, eller ett löfte dit, nu är det allvarliga frågor som vädrar luft.

Förklaringen finns att hämta i det faktum att FRA-lagen inte är en höger-vänsterfråga. Den är istället något så ovanligt som en fråga om mänskliga fri- och rättigheter, om den västerländska liberala demokratimodellen, vars innehåll verkar gått upp i rök i alliansregeringens behandling av de senaste veckornas händelseförlopp, som liknar hur vatten blir till ånga hos ett ånglok från helvetet.

FRA-motståndet är väsensskilt från många andra sakfrågedebatter och ligger långt ifrån sextioåttarörelsernas vilja att rycka upp något gammalt och orättvisst för att ersätta det med något nytt och utopiskt. Nu finns ingen vilja att skapa enhet, att ställa upp på principer eller att anklaga kapitalism, kommunism eller andra politiska fågelskrämmor som orsaker till kontrollsamhällets acceleration.

Det behövs inga manifest eller upprop eftersom den grundläggande irritationspunkten springer från en medborgarrättslig bekännelse som är mycket äldre än de etablerade partierna, men minst lika aktuell. Vad som står på spel är den liberala västerländska demokratin, och inget mindre.

På 1920-talet skrev den amerikanska filosofen John Dewey boken The Public and its Problems (1927). Han förespråkade i denna skrift en demokrati där det var högt i tak och som möjliggjorde att offentligheter kunde formeras och organisera sig kring sakfrågor. Ett vitalt samhälle skulle på så sätt kunna, helst med så lite friktion som möjligt, göra frågor till gemensamma angelägenheter.

FRA-lagen är ett typexempel på en Deweyansk sakfråga som genom bloggoffentligheternas tryck har gjorts till en angelägenhet för alla medborgare, och som genom massiva insatser sätter begreppet folkrörelse i nytt ljus.

Dewey var optimist när det gällde offentligheternas möjligheter att göra något produktivt för samhället. Till skillnad från de intellektuella i Europa, vars modernistiska filosofi hade fastnat i problem kring sanning och rationalitet, var den amerikanska pragmatismen som intellektuell strömning fascinerad av vad som kunde åstadkommas i termer av deltagande och dynamik givet att man behöll en liberal samhällsmodell intakt. Dåtidens snabbaste medier var tidningarna, telegraferna och radion.

Idag är det bloggosfären som reagerar kring en sakfråga och som har satt nyhetsagendan för de medier som är underlägsna i hastighet, exempelvis press, radio och TV. Samma fenomen ser vi för inte så länge sedan i Burma, där satellittelefoner och mobilkameror gjorde ett helt uppror synligt, även om priset var högt när bilderna skulle skickas ut över Internet. Ett högt pris som betalades till en repressiv och totalitär regim som idag har total kontroll över Internet inom landets gränser.

Det händer mycket nu. På EU-nivå diskuteras ett förslag om att bloggar skall registreras och ”kvalitetssäkras” för att man lättare ska kunna kontrollera att ”korrekt” information kommer en tänkt allmänhet till förfogande. En liberal demokrati kan inte fungera så, något som alla som använder sig av Internet som publiceringsform redan har förstått.

Offentligheten måste komma först, inte kontrollen av den. Det är detta som FRA-lagen handlar om, och det är därför vi har bananrepublikdemonstrationer utanför riksdagen en vanlig torsdag. Det är just därför som varje försök att intala människor ”därute” om att de överreagerar och inte förstår varför det är viktigt med signalspaning kommer att misslyckas.

Folkpartiet kommer att få stora problem med att återförankra ordet liberal i sin partiideologi framöver. Samtidigt ser vi hur miljöpartiet och vänstern har en historisk möjlighet att definiera sig som frihetliga partier. Hotet mot den personliga integriteten, mot meddelarskyddet och socialdemokraternas ursprungliga förslag om föregripande övervakning kommer denna gång från den borgerliga sidan.

Det är bra att en fråga om frihet och om fundamentet för våra liberala demokratier lyfts upp på en agenda som bryter sommarens nyhetstorka med högintressant politisk filosofi. Om alliansen avfärdar detta som missförstånd, som debattglada lekmän med bristande insikt, eller som en ungdomars naiva revolution, begår de det största av möjliga politiska självmord. De idiotförklarar de offentligheter som nu står eniga mot FRA-lagen.

De är inte homogena, men de reagerar obönhörligen med att växa i styrka ju mer alliansen försöker sopa frågan under bordet och ta semester.

Debattören

Christopher Kullenberg

Doktorand i vetenskapsteori.

Redaktör för Resistance Studies Magazine, rsmag.org