ÅSIKT

Det har gått tio år ...

DEBATT

Ewy Gaude: I dag skulle Teddy ha varit 31 år och kanske haft ett par barn

Den 1 augusti 1998, omkring halv fyra på morgonen, förändrade ni vårt liv i grunden.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Ni avslutade min äldste sons liv på ett abrupt sätt genom att knuffa ner honom och hans kamrat i vattnet vid Munkbrokajen.

Kamraten kunde så småningom ta sig upp, men min son blev kvar i djupet.

Inte förrän fem dygn senare hittades hans kropp av en förbipasserande. Vi fick beskedet genom de lokala nyheterna på TV4. Han återfanns bara 50 meter från den plats där ni stod och ”tjafsade” med varandra, intrasslad i kedjor och kättingar, en meter under vattenytan.

Vad tänkte ni när ni läste om det eller hörde det på radio och tv? Funderade ni över vad ni gjort? Tänkte ni över konsekvenserna när ni gav knuffen? Förstod ni att risken för drunkning var stor?

När kamraten äntligen hade tagit sig upp på kajen igen såg han era ryggar när ni gick därifrån.

Ni bemödade er inte ens om att stanna och se om de kom upp igen eller inte!

Familjen, alltså mamma, pappa och två småsyskon blev varse om försvinnandet tolv timmar senare, när han inte kommit till jobbet. Jag, hans mamma, förstod i samma ögonblick telefonsamtalet från hans arbetsgivare kom att något allvarligt hänt, att han inte skulle komma hem igen.

Det är sånt man som förälder känner på sig. Min enda önskan då var att kroppen skulle återfinnas. Det enda jag kan tänka mig vara värre än att ens barn blir mördat är att inte kroppen hittas, att man inte får begrava sitt barn.

Såg ni någon av alla lappar vi satte upp, ungefär 200 stycken runt om i Stockholm, där vi efterlyste honom? Hörde ni på Radio Stockholms nyhetssändningar där man tog upp försvinnandet? Läste ni den lilla notisen i tidningen när han återfunnits? Vad tänkte ni då? Såg ni inslaget i programmet Efterlyst där man sökte vittnen till ”tjafset”? Vad tänkte ni då?

Det har gått tio år, har ni någonsin varit rädda för att bli avslöjade? Ni måste leva under stor press, att ha ihjäl någon måste vara svårt att leva med. Har ni någon aning om hur stor sorgen och saknaden är?

Jag har sedan flera år tillbaka varit ute i skolor och fritidsgårdar och föreläst, jag berättar om vad som hände den 1 augusti 1998.

Jag har, liksom polisen, en ganska klar bild över händelseförloppet. Reaktionerna är omedelbara; vissa gråter, andra är tysta, några kommer fram till mig efteråt och beklagar sorgen. Oerhört fina ungdomar som aldrig skulle kunna föreställa sig att göra något liknande.

Men var det er plan när ni gick ut på stan den där kvällen, att ni skulle ha ihjäl någon?

Jag tror inte det, jag tror att omständigheterna, alkohol, trötthet och kaxighet, gjorde er till några som i ett ögonblick av övermod släckte en med er jämnårig killes, min sons, liv.

Jag avundas er inte den stund ni insåg vad ni gjort. Inte heller ert fortsatta liv.

Idag skulle han ha varit 31 år. En lagom ålder för att vara småbarnspappa. Han kanske hade haft ett par barn, en fru. Ett jobb han trivdes med, han var kock.

Jag hade då haft barnbarn och en svärdotter att umgås med. Hans syskon hade varit faster och farbror (jag har glömt att tala om hur mycket de avgudade sin storebror).

Hur ser livet ut för er nu, när tio år gått? Har ni det bra? Har ni familj? Har ni barn? Har ni jobb? Har era föräldrar barnbarn? Vet de om vad som hände för tio år sedan? Vet de om att ni avslutade en ung mans liv och därmed förändrade livet för hans anhörigas liv för alltid? Hur tänker ni uppfostra era barn?

Vilka är ni egentligen?

Dagens debattör

Ewy Gaude

49 år, Rönninge.

Ordförande: Riksforum för anhöriga till våldsdödade.