ÅSIKT

Vakna! – politikerna kan inte leva ditt liv

Foto: I val ­efter val har socialdemokraterna sagt åt oss att staten tar hand om allting, att vi lugnt kan ligga kvar, trycka på snooze och somna om. Men det är en illusion som man inte ska luras av, anser Carolin Dahlman, som tror att flodvågskatastrofen kan få människor att se värdet av individuella insatser.
DEBATT

Flodvågskatastrofen har fått rekordmånga svenskar att idka välgörenhet. ­Carolin Dahlman ser det som att vi har slutat låta välfärdsstaten sköta om medmänskligheten och börjat ta ansvar för varandra.

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

–?Kanske är detta startskottet för ett maktövertagande, där individer återtar fjärrkontrollen till sitt eget liv från politikerna.

Nu växer ett kärleksfullare samhälle fram. På samladkraft.se kan alla som vill hjälpa till i arbetet efter flodvågen hitta ett sätt. Där kan alla som känner vanmakt få makt. Där kan sorg och frustration bli kraftfull handling.

I morse fyllde jag i formuläret. Det kändes bra. Men samtidigt lite konstigt. I Sverige är vi inte vana vid att ägna oss åt ”välgörenhet”. Det är snarare sånt som överklassdamer i USA håller på med. I Sverige finns ju Sida, socialtjänsten och välfärdsstaten.

När jag gick i skolan hade vi Operation Dagsverke för att samla in pengar till någon drabbad region i världen. Filip Hammar och Fredrik Wikingsson ironiserar kring det i sin bok Två nötcreme och en moviebox. Många i deras skola betalade 50 kronor, åkte ner på stan för att fika ”och med ett grisflin skratta åt de stackare som faktiskt valde att samla in pengar på riktigt”. Så generöst. Så hjärtligt. Så vanligt.

För att inte tala om när man skulle konfirmera sig och grymtade girigt över att tvingas avstå från ett par tuggummin för att kunna lägga nån spänn i kyrkopersonalens håv.

För många av oss sköts hjälpandet via skattsedeln snarare än via hjärtat. Men nu är vi väldigt många som de senaste veckorna bläddrat i tidningarna, sida efter sida, tysta, med skrämd blick och frukosten orörd framför oss. Det vi sett har öppnat våra sinnen. Det vi läst har fått oss alla att gå runt och smågrina hela dagarna, vi har pratat med grannar och vänner om sorg och glädje. Vi har tagit av oss fasaderna. Mycket pengar har också skänkts; hittills 572 miljoner.

Kanske är detta startskottet för ett maktövertagande, där individer återtar fjärrkontrollen till sitt eget liv från politikerna. En revansch för ett kärleksfullt samhälle byggt på äkta solidaritet, utan staten som mellanhand.

Vi har alltför länge lagt ansvaret för vårt liv på någon annan. Över en miljon försörjs med offentliga ersättningar och bidrag. Stat, kommun och landsting håller i sjukförsäkring, a-kassa och pension. Mellan 1950 och 2000 steg skattetrycket från 20 till 51 %.

Länge har vi också låtit staten ta hand om vår medmänsklighet. Vid åsynen av en tiggare tänker många att ”han kan väl gå till socialen”. Vi skyddar oss bakom Sidas biståndsbudget när vi ser på tv om folkmordet i Darfur eller jordbävningen i Iran. Och någon annan, på ett korttidsboende i Värmland, tar hand om min mormor när jag själv skriver artiklar och festar vidare på Allmänna Galleriet i storstan.

En socialdemokratisk riksdagsledamot sa häromdagen att ”svenskarna litar för mycket på staten”. Men är det så konstigt? I val efter val har politiker sagt åt oss att vi lugnt kan ligga som Kronblom på sofflocket, trycka på snooze och somna om. Lita på oss har de sagt, vi ska ge dig trygghet.

Men, som det gamla kinesiska ordspråket säger: ”Ge en man en fisk och han har mat för dagen. Lär en man att fiska så blir han mätt hela livet.” Socialdemokratin har gett oss fisk efter fisk efter fisk. Vi själva vet knappt hur man hittar en rynkig liten metmask.

Politiker försöker få oss att tro att de kan försäkra oss mot diskriminering, fattigdom och orättvisa, men de ljuger. Livet kommer aldrig att vara en rutschkana. Det finns ständigt hinder, problem och kärlekstrassel i vägen för en lättjefull hängmattetillvaro. Det är till och med striderna i livet som gör oss till dem vi är, menar Dalai lama. Vi måste själva ta ansvar för vår lycka. Det finns ingen att skylla på.

Ändå skjuts beskyllningarna just nu som pilar genom samhället – mot Freivalds, Persson och växeltelefonisterna på UD. Jag orkar inte höra på gnället. Nu behövs i stället mer styrka, ödmjukhet, närhet.

Flodvågskatastrofen har fört oss samman. Alla berörs. Dagarna efter katastrofen skrev media om kändisarna Som Var Där. ”Babsan” bara grät, Lotta Bromé flydde upp på taket, magikern Joe Labero undkom oskadd, sångaren John Ballard kämpade för sitt liv.

En smula fåniga exempel kanske, men de visar hur viktigt det är med närhet för att hjärtat ska reagera. Och samtidigt hur farligt det blir när staten ligger som en brandvägg mellan oss människor – i vägen för vår kärlek. Jag hoppas och tror att artificiell medmänsklighet via politiker nu får ge utrymme för äkta. Det är upp till oss. samladkraft.se hette sajten

?

Carolin Dahlman (Frilansskribent)