Så fungerar straffrabatten

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Chefsrådman Stefan Reimer: Skulle man bara lägga ihop alla brottten skulle Lindberg dömas till 10 års fängelse

Före detta polischefen Göran Lindberg har i dag dömts till fängelse 6 år och 6 mån för främst omfattande sexualbrottslighet riktad mot flera olika målsägande. Domen innebar att Göran Lindberg dömdes för ett fall av grov våldtäkt, två fall av våldtäkt av normalgraden, tre fall av koppleri, ett fall av misshandel, 28 fall av köp av sexuell tjänst, försök till köp av sexuell tjänst i ett fall, medhjälp till köp av sexuell tjänst i ett fall och medhjälp till försök till köp av sexuell tjänst i ett fall. Han frikändes på ett antal åtalspunkter bland annat avseende våldtäkt och förberedelse till grov våldtäkt mot barn.

Tingsrättens bedömning i skuldfrågan tar sin utgångspunkt i de höga krav som måste ställas på bevisningen i ett brottmål där varje oklarhet och ofullständighet ska tolkas till de tilltalades fördel och föranleder därför inga närmare kommentarer.

Det som nog däremot kan kräva en viss diskussion är hur straffet bestäms när det som i detta fall är fråga om flera olika och i sig allvarliga brott. Enligt de principer som sedan länge har använts av domstolarna sker straffmätningen med utgångspunkt från det allvarligaste brottet och sedan läggs till ett reducerad straffvärde (i fängelsetid) för den övriga brottsligheten enligt en fallande skala där det näst allvarligaste brottet får störst genomslag och där genomslaget sedan blir allt mindre för varje ytterligare brott som ska tas med i bedömningen.

Denna så kallade straffrabatt kan tyckas uppseendeväckande, men har egentligen sin förklaring i att domstolarna i sin straffmätning måste ta hänsyn både till straffskalans botten och topp. Enligt lag får dessutom inte maximistraffet för ett visst brott normalt inte överskridas med mer än 2 års fängelse, även om det skulle röra sig om omfattande brottslighet, vilket sätter ramarna även för straffmätningen inom ramen för den enskilda straffskalan. I vissa mycket allvarliga brott gäller dock i stället en övre gräns på 4 års fängelse.

Av domen framgår att tingsrätten funnit att den grova våldtäkten hade ett straffvärde om fängelse 4,5 år, att straffvärdet för var och en av våldtäkterna bedömdes motsvara minimistraffet 2 års fängelse, koppleribrotten hade var och en ett straffvärde om fängelse 2-3 månaders fängelse, misshandeln ett straffvärde om 3-4 månaders fängelse och sexköpsbrottsligheten sammantaget ett straffvärde överstigande böter.

En ren sammanräkning (så kallad kumulation) skulle grovt räknat medföra ett straff om cirka 10 år, det vill säga som en jämförelse motsvara minimistraffet för mord. En sådan jämförelse kanske ändå kan ge en viss förståelse för att det måste ske någon form av reduktion när det rör sig om flera brott.

Den reduktion som gjorts av tingsrätten innebär att utgångspunkten har varit den grova våldtäkten motsvarande 4,5 år, vartill lagts våldtäkterna av normalgraden som sammantaget påverkat med närmare två år och sedan den övriga brottsligheten som endast påverkat straffmätningen marginellt. En sådan reduktion är i överensstämmelse med den praxis som finns på området och är enligt min mening någorlunda rimlig, även om man möjligen vid en samlad bedömning skulle kunna diskutera ett något större genomslag för den övriga brottsligheten, främst misshandeln och koppleribrotten, vilket måhända skulle kunna medföra ett något högre straff.

Ett straff som skulle närma sig 10 års fängelse är emellertid knappast rimligt. För att fortsätta jämförelsen med andra typer av brott kan konstateras att det utdömda straffet, 6,5 års fängelse, ändå faktiskt överstiger minimstraffet för dråp (uppsåtligt dödande). Därför kan det kanske ändå finnas en förståelse för den straffmätning som gjorts i detta mål, även om rabatten på straffet vid en första anblick kan tyckas vara alltför stor.

Stefan Reimer
Chefsrådman vid Helsingborgs tingsrätt