ÅSIKT

Skolan har för länge sen svikit mitt barn

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.
DEBATT

Debattören: Kommunens budget avgör – därför får min 8-åring inte hjälpen han behöver

Foto: Rektorn beklagar sig över att budgeten tyvärr inte täcker alla elevers behov. I min sons fall betyder det att hans resursstöd inte kan tillgodoses. Han är åtta år, tar magsårsmedicin och oroar sig för när skolan ska börja om, skriver mamman Anna Magnusson.

DEBATT. Jag sitter på min 8-årige sons skolavslutning och hör rektorn uppmana barnen till sol, bad och så bara lite tid framför surfplattan. Underhålla läsningen. Njuta och ladda batterierna.

Det är samma rektor som under de oräkneliga möten jag haft med skolan det senaste året, beklagat sig över skolans och kommunens bristande resurser. Att budgeten tyvärr inte täcker in alla elevers behov och att det i min sons fall betyder att hans resursstöd inte kan tillgodoses.

För min son handlar det inte om att ladda batterierna. För han är fullständig slut. Hans batteri är redan utbränt. Han är åtta år, tar magsårsmedicin och oroar sig för när skolan ska börja om.

Mitt barn har en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, adhd. Det innebär att han har svårt att koncentrera sig under lektionstid och han behöver hjälp med fasta rutiner för att få struktur på skoldagen. Rasterna blir extra utmanande med alla oskrivna lekregler och han behöver stöd i det sociala samspelet.

I skollagen står att ”I utbildningen ska hänsyn tas till barns och elevers olika behov. Barn och elever ska ges stöd och stimulans så att de utvecklas så långt som möjligt. En strävan ska vara att uppväga skillnader i barnens och elevernas förutsättningar att tillgodogöra sig utbildningen… Om en utredning visar att en elev är i behov av särskilt stöd, ska han eller hon ges sådant stöd”.

Detta går dock stick i stäv med skolans uttalade problem att det inte finns tillräckligt med pengar.

Vad blir konsekvenserna av det uteblivna stödet?

I min sons fall magkatarr, sömnsvårigheter, illamående, en ovilja att vistas i skolan och slutligen att han inte kunnat fullfölja terminen.

Trots att läkare, barnpsykolog och logoped påpekat det orimliga i att inte ge honom det stöd han behöver, är det till syvene och sist ändå en pengafråga som avgör.

Skolan ska vara inkluderande, fånga upp elevernas nyfikenhet och vilja att lära sig. Min son är intelligent och kreativ, kan tänka utanför boxen och förklara saker som vuxna har svårt att förstå.

Men för att få utlopp för detta behöver han extra hjälp, en resurs som kan guida honom när han känner sig utanför och ensam på rasten.

Som kan gå undan med honom när det blir för stojigt på lektionen. Som kan förklara vad läraren och klasskamrater menar, när han själv inte kan tolka detta.

I samma stund som skolan nekar honom detta stöd, läggs också grunden till ett dåligt självförtroende och en upplevelse av ständiga misslyckanden. Att aldrig hinna klart en uppgift och att alltför ofta få höra att han ”måste skärpa till sig” sätter spår.

Det finns en stor diskrepans mellan vad som står i skollagen och det som skolan de facto gör (eller i detta fall inte gör) för att hjälpa de barn som av olika skäl inte passar in i den gängse mallen. Som förälder har jag gått så många ronder mot skolan och bollats fram och tillbaka mellan olika läkare och utredningsteam. Och det enda som hänt hittills är att jag själv fått sjukskriva mig för att orka med.

Men man ger aldrig upp för sitt barn. Jag ger aldrig upp för mitt barn.

Tyvärr har skolan dock gjort det för länge sedan.

Anna Magnusson

Häng med i debatten och kommentera artikeln – följ Aftonbladet Debatt på Facebook.

ARTIKELN HANDLAR OM