Debatt

Kvinnliga politiker ses som undantag

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

DEBATT

Forskare: Män skildras som fadersgestalter - kvinnor ofta som inkompetenta

Foto: Foto: Privat, Fredrik Schoug

Det så kallade supervalåret 2014 får nog anses vara PR-konsulternas och kommunikationsstrategernas absoluta höjdpunkt. Råd ska ges och retoriken ska putsas och piffas allt eftersom nya opinionsmätningar presenterar sina resultat i landets medier.

Men hur skildras politiken och dess företrädare i den ordinarie samhällsjournalistiken? Och har det egentligen någon betydelse hur medierna skildrar män respektive kvinnor som är verksamma inom politiken? Dessa frågor diskuterar vi i vår nyutkomna bok "Kvinnor och män i offentlighetens ljus".

För merparten av oss medborgare är mediebilden den enda vi får uppleva och lära oss tycka, känna och ha åsikter om när det gäller politik och politiska aktörer.

Om då kvinnor ges mindre utrymme i medierna än män och därtill framställs på ett förklenande sätt när de väl får vara med, är det minst sagt bekymmersamt.

Vårt empiriska underlag består bland annat av omkring 700 publicerade artiklar om tio partiledare – fem kvinnor och fem män, några avgående och några nyvalda – i fyra olika tidningar (Dagens Nyheter, Svenska Dagbladet, Expressen och Aftonbladet). Den period vi har valt att analysera omfattar den dag de blev valda som partiledare och sju dagar framåt.

Vår analys visar bland annat följande:

Männen får mer uppmärksamhet än kvinnor totalt sett och oftare omfångsrika artiklar skrivna om sig jämfört med sina kvinnliga kolleger.

Undantaget härifrån är i samband med så kallade politiska skandaler. Då får tvärtom de kvinnliga politikerna såväl betydligt fler som större artiklar än männen.

Därtill skrivs männens positiva betydelse för partiet fram i mycket högre grad än vad som är fallet för kvinnorna. Vi kan vidare konstatera att de manliga ledarna oftare beskrivs som kunniga, kompetenta och trovärdiga.

I synnerhet är det två partiledare som sticker ut: Stefan Löfven och Jonas Sjöstedt.

De har enligt journalisterna ideala personliga egenskaper för rollen som partiledare och skrivs fram som en sorts fadersgestalter i samtliga tidningar. Kanske onödigt att påpeka, men några modersgestalter återfinns inte i vårt material.

Tvärtom gestaltas just moderskapet som ett problem för Mona Sahlin under 90-talets Tobleroneaffär, som vi särskilt fördjupat oss i. Analyser kring den verkliga orsaken till skandalen, närmare bestämt kontokortsmissbruket, blandas utan vidare ihop med Sahlins förmåga, eller snarare oförmåga, att vara en duglig mor till sina barn. Hon måste välja, löd budskapet då – politiken eller familjen.

Aktuell internationell forskning visar att kvinnor som agerar som politiska subjekt fortfarande av medierna gestaltas som anomalier, det vill säga som i viss mån avvikande och främmande.

Trots att svensk samhällsjournalistik håller högre kvalitet än många andra länders kan vi se sådana inslag även här. Grova plumpheter lyser glädjande nog med sin frånvaro – våra kvinnliga politiker får i regel ha sina kroppar i fred – men de framträder ofta som olämpliga för uppdraget och framställs därtill ofta i relation till sina fäder och makar. Att som Dagens Nyheter i en rubrik kalla den då 46-åriga partiordföranden Maud Olofsson för "Haralds jänta" – över en bild där hon gapflabbar – kan inte ses som något annat än förklenande (DN 20 mars 2001).

Vad beror då detta på? Vi tror inte att det rör sig om någon illasinnad konspiration bland journalister. Vi tror snarare att det handlar om vad vi kallar för genusslentrian. Att bryta mot denna slentrian kräver medvetenhet, kunskap, engagemang och tid.

Genusmedveten journalistik kräver helt enkelt mer arbete. Vi kan bara hoppas att landets journalister tycker att det är värt ansträngningen.

Gunilla Jarlbro

Mia-Marie Hammarlin

Publisert:

Aftonbladet

/

Debatt