Min son är 9 år och deprimerad

Detta är en debattartikel. Det är skribenten som står för åsikterna som förs fram i texten, inte Aftonbladet.

Debattören: Varför satsar inte samhället mer på barn som mår dåligt?

Obs, bilden är arrangerad.

Jag heter Janne och är 38 år. Jag har en dotter på sju år och en son på nio. Min son har diagnosen asperger och adhd. Han är sjukskriven på halvtid på grund av depression.

Jag har vetat om sonens neuropsykiatriska diagnoser länge, ända sedan förskoleåldern. Redan då började min kamp för att han skulle få den hjälp man förväntar sig i ett välfungerande samhälle. Sedan dess har kampen pågått. År efter år. Dag efter dag. Timme efter timme. Nya kartläggningar av min sons särskilda behov. Nya strider om att han ska få den resurs han behöver. Nya strider om att hans skolgång skall vara lika viktig som alla andras.

Men min kamp är osynlig, vi är osynliga. Varje år tvingas jag göra samma resa med samma utredningar, samma möten och samma kartläggningar. Jag blir slussad fram och tillbaka och vi når aldrig någon slags lösning, trots kontakter med rektorer, Bup, speciallistläkare och habilitering.

I stället är min son sjukskriven för depression.

Han är nio år och hela han borde sprudla av livsglädje. Han ska busa springa, leka och bara vara i livet varje dag. Hans vardag borde vara bekymmersfri och fylld av det härliga barnasinnet.

Men han är nio år och deprimerad.

Min son säger till sina fröknar att han inte orkar med detta livet. Att han känner sig utsatt. Att alla hatar honom. Hur kan vi låta ett 9-årigt barn gå in i livet med dessa känslor? Hur kan vi låta ett enda barn må såhär, mitt eller någon annans?

I våras kom det upp att min son skulle byta skola. Jag sa att han inte skulle fixa det, att en större skola med fler barn var en dålig lösning. Att det var en usel idé att han skulle dela kapprum med femteklassarna och att han inte borde placeras på ett fritids där man inte tog hänsyn till hans behov. Allt detta sa jag, men ingen lyssnade. Beslutet fattades ändå – och sen, när allt rasade samman för min son, vände man bara ryggen åt honom. Som om han var osynlig.

Det är viktigt att komma ihåg att allt det som händer inte är min sons fel. Jag är helt övertygad att om han helst vilja vara med sina klasskamrater i klassrummet, i stället för att bli utskickad till ett enskilt rum för att kunna lära bättre. Jag är helt övertygad om att han skulle vilja var i skolan på heltid, men han orkar inte. Han har en diagnos som inte syns – men betyder ju inte att min son inte syns. Istället för att flytta på honom, som upplever problemen, borde man i stället angripa själva problemet. Borde man inte med alla medel se till att min son och andra med liknande problem får en bättre tillvaro?

Jag ber samhället att ta sitt ansvar. Vänd inte ryggen åt de små människorna som kommer bli en del av samhället. Låt inga besparingar eller åtgärder ske på bekostnad av våra barns välmående. Ta vara på dessa barn som sitter på en otrolig gåva och som kommer hjälpa till att bygga en bättre vardag på allvar.

Själv fortsätter jag slita här allt vad jag förmår. Jag fortsätter strida, för det är inte på något sätt acceptabelt att min nioåriga son ska vara sjukskriven för depression. Han förtjänar så mycket mer.

Janne Alm

Publisert: